Igår var jag lite kaxig och hävdade bestämt att jag skulle ut och springa på morgonen. När morgonen kom var jag inte alls sugen på att ge mig ut men prestigeförlusten hade blivit mer än jag kunnat med, I’d never hear the end of it, så det var bara att snöra på mig skorna.
Kroppen var seg och inte alls villig men som tur är bestämmer hjärnan. Spåret var trevligt men jag hann inte titta på omgivningen alls. Stigen var full av stenar, rötter och klippor så jag fick koncentrera mig på var jag satte ner fötterna. In alles blev det kanske sex km, sprang spåret två varv, och det känns bra att kunna gå och äta frukost med gott samvete! Nu ska jag bara komma framåt i duschkön.
Bra kämpat!
Du var superduktig som kutade runt där. Vi tog det lite lugnare.
Ni var duktiga ni också. Alla andra låg ju och sov/latade sig. De tog det lugnare.
Pingback: Heidi's News » Blog Archive » Finally: SSWC – så var det