Man tror att man är i så jäkla bra form

Och så möts man av en backe som trycker ned en otroligt hårt i skorna. Mjölksyran sprutar ur öronen, låren bränner och man låter som en astmasjuk kamel. Jag kanske gick ut liiite för hårt i början. Kärleken påstår det i alla fall och han har kanske en poäng. Efter de första sex kilometrarna var jag döende. Men man kan ju inte gå hem efter sex ynka kilometer! Hell no! Ytterligare 18,5 km tuggade jag mig genom med blodsmak i munnen. Mot slutet snöade det riktigt mycket och man fick ingenting gratis, varje tag var en kamp för att komma framåt.

Jag övade mycket stakning idag också, visserligen med skejtstavarna men tekniken är ju ungefär densamma, och det kändes mycket bättre än vad det gjort tidigare. Riktigt nöjd med utvecklingen!

Nåväl, ett skejtpass på 24,5 km i snöoväder är jag nöjd med. Skulle bara önska att jag inte var så slut av det…

Kärleken och jag hälsar från spåret. Gott nytt år! (Det är lite oskarpt för jag hade svårt att hålla telefonen still, jag andades så hårt…)

Summering av 2010

Så, de senaste dagarna med kulmen idag, står summeringsposter över året som gått som spön i backen. Och vem är jag att gå emot strömmen? 😉

Det har hänt mycket det här året. Det började med att jag skrev ned mina tankar och mål för året på en liten lapp som jag sedan har haft bredvid sängen och tittat på då och då. Jag hade satt upp två idrottsliga mål:

1. Vinna över mamma i SkejtVasan

2. Vinna senior-SM i karate individuellt

Jag uppnådde båda! SkejtVasan gick så bra att jag nästan kom jämsides med pappa (en omöjlighet per definition, det är en seg gubbe det där). Han mötte mig i mål med orden: ”Heidi?  Är du redan här?” Hade jag inte ramlat och knäckt staven hade jag kanske kunnat se honom på upploppet och kommit i mål någorlunda samtidigt. Det hade varit coolt! Anyway, jag spöade också min egen tid med nästan 18 minuter!

Att vinna senior-SM var en sådan galen utmaning att man liksom bara var tvungen att tro att man kunde klara det just för att det egentligen var omöjligt. Det ska ju egentligen inte gå att man inte tävlar på sex år, har träningsuppehåll i fyra på grund knäskada och gör tävlingscomeback på SM och VINNER! Dessutom mot Sveriges uttagna till VM. Det var överväldigande och jag var SMs ocoolaste vinnare. Tårarna sprutade som på värsta skönhetsdrottningen och jag tror att jag senare av kommentatorerna utnämndes till SMs gladaste vinnare.

Året i övrigt har bestått av mer träning än någonsin i mitt liv. Jag har aldrig varit så fokuserad på mål tidigare och aktivt jobbat för att uppnå dem. Det har varit en cool och självstärkande upplevelse att sedan också nå dem. Jag kan om jag vill och jobbar hårt för det.

Annat som jag är nöjd med är mina löparframsteg innan benhinnorna satt p för det, vinsten i E18-loppet, min första riktiga armhävning på fötter, min vita månad, framsteg i gymmet, alla skidturer med Kärleken och alla människor jag lärt känna genom andra träningsbloggar. Och säkert en massa annat som jag glömt men säkert är stolt över!

Jag är väldigt nöjd med mitt idrottsliga 2010!

Klassisk premiär

Idag var det så dags att prova de nya skidorna Magnar Dalen plockat ut som stått och mognat i hallen under hela december. Hittills har vi bara åkt skejt men nu var det alltså dags för premiären i klassisk åkning.

Kärleken och jag tog bilen ner till Sälen (det tog sjukt lång tid, vägarna var hala som, ja, is och vi fastnade bakom en förmodad dansk som körde i 50 hela vägen) och vår skidcoach Mattias Svahn. Kärleken hade aldrig stått på ett par klassiska skidor förut (vi tvingade ju honom att lära sig att åka skejt första julen vi firade tillsammans med mina föräldrar) så han var lite nervös men han lärde sig riktigt fort. Själv har jag åkt en hel del i barndomen, tävlat lite och så, men det var många år sedan jag körde sist. Har bara varit skejt för hela slanten i ett par år nu.

Förresten, såg av en slump att appen RunKeeper Pro för iPhone är gratis just nu. Säkert en julspecial så skynda ladda ner! Jag har bara kört gratisvarianten förut så imorgon ska jag testa de funktioner man inte haft tillgång till tidigare.

Nedan ser ni Mattias och Kärleken och ännu längre ned, jag!

Positionsförflyttning

Började dagen sådär okristligt tidigt vid femsnåret. Då var det bara att masa sig ur den otroligt sköna sängen, kisa mot spegeln och hoppas att man satte mascaraborsten på något så när rätt plats i ansiktet, packa ned tandborsten och kånka ner allt till den väntande taxin.

Efter det lade vi, Kärleken och jag, vårt reseöde i SJs händer för en liten stund. Ni vet, det kan vara riskabelt – särskilt under vinterårstiden. Allt gick dock över förväntan och vi ankom Västerås på minuten på utsatt tid. Därefter var det bara att hoppa in i mina pärons bil och påbörja transporten upp till fjällen. Vi hade ganska mycket packning (ingen i min familj reser någonsin lätt och vi hade i alla fall nio par skidor på fyra personer) så det var trångt i bilen. Mest plats hade faktiskt hunden, han tronade fint i bakluckan med oceaner av utrymme. Själv satt man inklämd bakom farsan med väskor, filtar, jackor och dator. Jag gjorde ett fåfängt försök till att jobba men det gick inte, jag fick inte plats att skriva med armarna. Betade av några jobbmöten i alla fall. Telefonmöte is the shit!

Efter dryga fem timmar i bil kom vi så fram till Idre, vårt vinterparadis. Vi firar alltid nyår här och det var riktigt skönt att komma fram. Sprang genast upp på loftet för att ta en bild av solnedgången för er skull. Nu sitter jag och bloggar istället för att jobba. Har ju lite att göra eftersom nästan ingenting blev gjort idag under dagen. Och jag är så trött! Men jag vill kunna vara ledig och fokusera på träning under helgen här så det är lika bra att få det gjort ikväll.

Hej vad långt det blev. Hoppas ni har orkat att läsa ända hit ned! Imorgon blir det nog någon slags summering av året och lite blickar framåt. Jag har hört att det är populärt såhär års.

Kram på er!

Nedan en bild på min arbetsplats i bilen och på solnedgången.

Lunchträning med brandman

Jag frös som en gnu på kontoret och var inte alls sugen på att gå till gymmet på lunchen men släpade ändå iväg mig själv tillsammans med en kollega, Joanna. Det var segt att börja när jag satte mig på roddmaskinen och kroppen kändes som bly i varje tag.

Jag hade inte hållit på i mer än tre minuter innan brandlarmet satte igång. Alla kikade runt sig, sniffade i luften – och fortsatte sedan att träna. Ingen fara på taket liksom. Efter en liten stund kom receptionsfolket och drog i oss och ville att vi skulle evakuera. Jäjä, vi får väl göra det liksom och gick mot utgången utan större brådska. Vi kom dock inte längre än till repan, det verkade vara lugnt. Samtliga återvände till sina respektive stationer utom jag som hoppade på crosstrainern istället.

Plötsligt dyker det in en brandman som jag var tvungen att fota! Han stod still och log snällt men bannade mig sedan för att jag avbrutit träningen. Jag hade ju så bra fart tyckte han. Det var inte annat att göra än att hoppa på igen och köra ett frenetiskt pass. Fick ihop 40 min totalt och svettades som en karl.

Nu är mucklorna stela. Det blir vilodag imorgon.

Vi som inte tänker äta godis 2011 är

Vi skriver snart nytt år och det är något med den där timmen mellan 31:a december och 1:a januari som gör att folk gärna startar nya projekt. Det här är mitt nya projekt för 2011: Jag tänker inte äta godis. Inte på det där rigida sättet, utan bara så. Jag tänker inte äta godis för att det inte tillför kroppen något vettigt. Visst, det är gott och man måste få unna sig saker ibland men då kommer jag hellre att välja andra saker att unna mig. Jag tror på belöningar och tröst men inte i form av mat. Istället kanske jag unnar mig en ny tröja, en PT-timme, en biofilm eller vad som helst.

Det här är också ett experiment med vår kultur. Vår sed är att umgås kring mat och då särskilt söt mat. Vi träffas för en fika, våra högtider firas med sötsaker (med jul och påsk som de största godishögtiderna framför alla), vi firar dem som fyller år med tårta och de som väljer att stå utanför det, ja, de hamnar utanför. Ofta då med lite syrliga kommentarer som följd (läs mer här, här och här).

Sedan kan jag lika gärna öppna bakdörren medan jag ändå håller på: Man kommer att trilla av vagnen. Det gör man alltid. Det kommer säkerligen att komma dagar då jag inte kan stå emot den förföriska chokladbiten men ärligt talat, vad gör det? Intentionen är i alla fall att göra mig av med vanan att äta godis.

Jag har fått några följeslagare med mig på vägen. Häng på dessa och hjälp dem med pepp!

Paula, bloggar på live healthier

Sanna, skriver på sanape

Annelie

Och så hoppas vi att Sara hakar på också. Come on, Sara! Jag utmanar dig!

Uppdaterat! Vi blir i gott sällskap när även Anna-Carin hoppar på! Läs hennes blogg Carnebro.

Uppdaterat 2! Lisa hakar också på! Hon bloggar på Silverscreen.

Uppdaterat 3! Vi har ytterligare en tjej med på tåget! Johanna slopar godiset och ni hittar henne på Ett liv i rörelse. Hade också missat att Cath hängde på också! Hon bloggar på Maradrömmar & Klassikertankar.

Uppdaterat 4! Maria hade fastnat i spamfiltret men hon kliver också på tåget! Läs hennes blogg här!

 

Thank God for rulltrappor!

Jag kommer att ha en massiv träningsvärk imorgon! Tog med mig kollegan Karin till gymmet och körde ett hårt och effektivt pass med fokus på stora muskelgrupper. Vi körde ben, rygg, bröst och mage fördelat på en och en halv timme. Vi rockade!!! Karin var envis som 17 och tog inför vad allt tygen höll och då kunde ju inte jag vara sämre. Känner det redan nu i musklerna att det kommer att kännas imorgon. Jag pressade mig själv lite för att se hur mycket jag skulle klara och det gick bättre än väntat. Klarade fler reps med tyngre vikter!

Tänkte egentligen träna imorgon också och vila på onsdag under locationbyte men det kanske måste bli vilodag imorgon istället.

Haha, det är till och med jobbigt att skriva det här inlägget på telefonen. Skakar i händerna! Får radera och skriva om nästan varje ord!

Karin knäppte några bilder på mig när jag körde bänkpress, det ser ut som det är en walk in the park men det är långt från sanningen! Segerbilden i omklädningsrummet blev också rätt bra!

Jobbiga kilometer

Måste rapportera om dagens pass också. Jobbigt var det. Inte en meter fick man gratis. Snön kändes som den var limmad under skidorna. Jag skäms för att tala om hur långt det blev. Fick ihop lite drygt 13 km fördelat på tre varv utfört på en dryg timme. Det är lååångsamt!

Förmodligen var det passet igår som låg kvar i kroppen. Jag kämpade också med tekniken idag. Det var svårt med viktfördelningen, fick mycket bakvikt i skären. Jaja, man har bra dagar i spåret och man har dåliga dagar.

Längdåkning i Stockholm – en bildserie

Idag knäppte jag några bilder för att visa hur man går tillväga om man vill vara en av Stockholms hardcore längdskidåkare.

Man åker buss, Roslagsbana och knatar en bit för att komma till Jarlabanke Konstsnöspår, Stockholms bästa om man vill åka skejt. Där brukar också eldsjälen Björn prata med alla som kommer och hjälpa till med parkering, vallatips och annat som kan komma upp. Han brukar också låta oss byta om i kassakuren eftersom vi inte har någon varm bil att hoppa in i.

Godiset är borta!

Efter en dryg månad utan godis har jag ätit i två dagar. And I’ve had it! Det är inte så gott egentligen och det saboterar för kroppen. Både jag och Kärleken är bottoms-up-människor. Vi äter godis om det står framme och tills det tar slut. Att bara ta en finns inte på kartan.

Så ikväll, när vi båda kände att det var nog, hade vi en liten ceremoni vid papperskorgen och slängde ut allt vi har i huset. 2011 kommer att vara ett godisfritt år!

Bara för att förtydliga, det handlar inte om ett godisförbud utan om en livsstilsomläggning. Ett förbud är negativt, begränsande och framför allt tidsbestämt. Det här är ett första riktigt försök till att sluta med godis helt och hållet. Min kropp ska inte få dåliga belöningar när jag gjort något bra. Istället ska jag bygga den stark på bra bränsle!

Den som har lust att haka på får gärna droppa en kommentar så jag kan följa upp hur det går framöver.