Äntligen lite fart!

Det känns nästan kriminellt att inte utnyttja det fina vädret. Dra ut på en härlig löprunda, eller powerwalk… Att kliva ned under jorden och in på gymmet imorse var svårt. Jag hade verkligen velat vara ute och njutit av det underbara vädret men knät sätter ju effektivt stopp för det. Om någon vecka kanske jag kan promenera lite men tills vidare får jag vara gymråtta.

Och vilken fart jag hade på gymmet ändå. Först cykel för knät i 10 min sedan ett effektivt pass i superset för rygg, triceps, biceps och mage.

Avslutade med en liten fotosession och det är inte alltid lätt att få till en bra bild. Det tas ganska många innan det blir något vettigt av det (det är därför jag har typ 1200 bilder på min telefon). Ibland tappar man telefonen mitt i shooten också och då ser det ut så här:

Trött morgon

Vaknade med ett betydligt mindre ömt knä imorse! Det är fortfarande svullet och lite instabilt men det gör inte lika ont när jag går och ibland glömmer jag nästan av att jag är skadad!

Jag var ganska trött när jag gled ur sängen och drog iväg till gymmet. Fick ingen riktig futt i kroppen. Kanske inte så konstigt med de senaste dagarnas interna stress. Cyklade i 10 min för att mjuka upp knät och sen körde jag ett pass för axlarna. Det känns aldrig som jag tränat när jag kör överkropp bara. Jag vill liksom svettas floder och ha hög puls men det blir att vänja sig av med det nu ett tag framöver.

Lunchpasset

…bestod av några benövningar och en core-klass. Tyvärr var det hippieinstruktören idag så det var inte så roligt. Sen hade jag en flåsare bredvid mig också.

Knäppte ingen bild nere på gymmet så det blir istället en på min lunch. Egenfixad sallad med tonfisk, feta, cashewnötter, ägg och torkade aprikoser. Yum!

Ett litet steg på vägen

Jag är i förflyttartagen och sitter på tåget tillsammans med Kärleken mot först Arboga och sedan Örebro för släktgalej. Kärlekens föräldrar och fastrar och farbröder har gaddat ihop sig mot alla sina barn med respektive och ordnat en ”Hemlig aktivitet”. Ska bli spännande att se vad det är.

Men som vi alla vet är en dag uten trening en dag uten mening så vi klev upp tidigt och stack ut på ett stavlöpningspass. Och jag tror fasenimej att jag har kommit en bit på väg på konditionen. Det kändes lite, lite lättare att springa och jag orkade längre intervaller innan jag dukade under av mjölksyra. Det känns väldigt bra och gör det lite roligare att ge sig ut på morgnarna.

För övrigt dröjer det nog bara ett par dagar innan Hagaparken är helt grön. Nu går det fort i svängarna! Jag knäppte inte av någon bild dock utan ni får nöja er med en bild Lena knäppte av på gårdagens twäning. Plankan på boll!

Lördagsblues

Vårvädret visar sig från sin allra bästa sida idag. Himlen är blå, solen värmer och på gården har ett av träden börjat blomma. Men jag sitter inomhus med lördagsblues. Eller vilodag kan man också kalla det. Fast jag har verkligen ingen lust att vila alls. Jag skulle vilja vara ute i flera timmar och cykla, åka rullskidor eller springa. Hur länge måste man vila mellan passen egentligen? Räcker ett dygn eller behövs det mer för att vara riktig vila? Jag menar, så hårt tränar jag ju ändå inte.

Igår tränade jag i alla fall. Det var #Twäning med Pälle och vi körde en streckgubbssession och avslutade med magövningar. Det var ett bra pass och man var skönt trött efteråt.

Nej, nu måste jag rycka upp mig och göra något. Träna lite i smyg kanske?

Prokrastinering 2.0

Jag hade en ambitiös plan för dagen som crashed and burned hårt redan när jag klev ur sängen. Planen var att jag skulle vara på gymmet vid jobbet kl 10 när de öppnade, träna en timme och sen sitta på kontoret ett par timmar för att bli av med delar av den digra todo-list som väntar i och med veckobytet imorgon måndag.

Nå, jag vaknade väl i tid men fastnade lite länge i soffan med Kärleken. Det var varmt, mysigt och ett par avsnitt av en serie. Helt plötsligt var jag tvungen att äta igen för att jag hade suttit för länge och då gick det en timme till. Sen gick det en timme till av bara farten. Klockan var halv två innan jag fick tummen ur och gick till gymmet men inte till det vid jobbet, utan det som ligger närmast. Jag hade då förhandlat mig mig själv att jag skulle kunna sitta hemma och jobba istället. Träna, hem och duscha och så hårdköra framför datorn ett par timmar. Well, jag körde hårt på gymmet (streckgubbssession), kom hem och – somnade i soffan! Så nu sitter jag här och sliter mitt hår över en presentation jag verkligen måste komma någonstans med tills imorgon. Och jag är hungrig. Igen. Om jag är riktigt duktig kan jag nog prokratinera ytterligare ett par timmar!

Knäppte av en riktigt posig bild på gymmet. Hade tänkt ta ett par andra men så kom det folk in i mitt hörn av omklädningsrummet och det blev lite pinsamt att stå där och fota sig själv. Tränade i glasögonen idag också. Kändes konstigt. Och lite töntigt. Och kombon ”Fitness-pose” + glasögon funkar inte alls. Tycker jag.

Back for more core!

Mitt andra corepass någonsin. Idag var det en annan instruktör och inte alls lika hippieaktigt. Det gillade jag. Lunchcore på måndagar är en fin rutin som ska få fortsätta. Det är precis lagom som avbräck mitt på dagen. Ser redan framför mig vilka underverk det kommer göra för min skidåkning till vintern.

Med på passet hängde bästa kollegorna Tessan och Anders!

Busy days = inget bloggande

Det har varit en intensiv vecka med hemkomst från Dubai i måndags, ett träningspass i tisdags och så en rejäl todo-list på jobbet har gjort att det inte blivit så mycket bloggande. Eller tränande. I onsdags hoppade jag på ett plan igen och for till Zürich för att hålla en workshop i sociala medier för en sportkund igår. Jag kan inte säga vilken men det var i alla fall roligt.

Jag kom hem igen sent igår kväll och hade helst velat sova länge imorse men jag hade lovat #Twäningsgänget Lena och Pälle att vi skulle köra. Och det man lovar håller man. Bara en tiny försovning och jag stod på gymmet kl 7:15 redo att köra. Eftersom jag har lite sömnbrist i kroppen var det kanske inte ett fenomenalt pass men det var skönt att röra lite på sig ändå. Jag tryckte på lite på bänkpressen, jag har en slags plan om att jag ska bli starkare på det. Mest för att det är lite macho, ingen annan egentlig vettig anledning.

Här är lite bilder från morgonens excercis!

Träning i paradiset

Kärleken och jag har förflyttat oss till Dubai över påsk för att semestra lite och hälsa på en faster som bosatt sig här. Igår tog vi en dagstur över till Abu Dhabi så då blev det inte mycket träning förutom att man spände magen ordentligt i världens snabbaste berg och dalbana på Ferrari World.

Men idag blev det ordning på torpet! Började dagen med att simma en kilometer i havet och jogga lite på stranden. Jag är inte så bra på att simma så det var riktigt jobbigt. Sedan bar det av till gymmet som finns i huset för ett styrkepass. Det var inte många som ville överge stranden eller poolen så vi hade gymmet för oss själva nästan hela tiden. Grymt skönt! Det blev lite ben och axlar. Vi hade lite bråttom för vi skulle vidare ut på ökensafari. Det var riktigt coolt att köra fort över sanddynerna. Ska ni ned hit är det något som rekommenderas!

På sa bra humör att jag blir andfådd

JAG ÄR FRISK!!! I alla fall känns det så. Ta i trä men jag känner mig äntligen, äntligen frisk! Jag har en inneboende glädje idag som har fått mig att brista ut i små dance moves och plåga kollegor med allsköns glädjeyttringar. Knäppt – helt klart!

På lunchen tog jag en tur förbi gymmet med kollegan Tessan och kroppen svarade! Jag kände liksom igen mig själv igen och kunde träna som jag tog för givet förut. Jag tar det fortfarande lugnt, lugnt. Jag vill verkligen inte förivra mig och dra på mig något nytt nu när kroppen ändå är lite försvagad.

Det blev 10 min på crosstrainern som uppvärmning och så ett pass core i 30 min. Jag har aldrig varit på ett corepass tidigare så jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Mitt hjärta sjönk lite när instruktören började med en slags hippie-hurtig uppvärmning och jag tänkte ”jaja, jag ska ju ta det lugnt ändå”. Men det var bra! Magen fick verkligen jobba och det behöver den verkligen. Tror nog att core-pass ska bli en regelbunden del av träningen, hippie-viben till trots.

Sedan såg jag att Sara kör en 10-veckors utmaning som jag funtar på att haka på. Har gått i liknande tankar själv ändå och det är alltid roligt när man är flera. Exakt vad jag ska ha som mål vet jag inte. Vågen är inte intressant, jag är mer sugen på synliga resultat som definierade muskler och att jag kan lyfta tyngre och springa snabbare. De första veckorna ska såklart ängas åt att låta kroppen komma ikapp huvudet. Lugnt och stabilt mot toppformen!

På lunchrundan stötte jag på det här erbjudandet men det passar illa med målet så jag avstod. Men sötsugstarmen gjorde sig högst påmind.

Hit vill jag igen!