Du leder! Eh, va?

Kroppen är en märklig tingest. Även om man sover för dåligt och på andra sätt misshandlar den så kan den ändå prestera och det är precis vad min kropp gjorde idag. Visst var jag trött men kroppen svarade bra och jag kände mig oväntat fräsch genom alla 42 km.

Eftersom jag hade ett inte helt optimalt utgångsläge så förväntade jag mig ingenting av loppet men jag hade lite tur med vädret, eller ja, de andra hade otur så jag vann! Jag trodde knappt på vad de sa i en av de sista vätskekontrollerna. Visserligen hade jag inte sett några av de andra tjejerna sedan starten men det verkade osannolikt tyckte jag. Fast jag hade som sagt vädret på min sida. Det började nämligen regna fem minuter innan vi skulle starta och jag var den enda av tjejerna som hade stavar. För er som inte åker inlines kan jag säga att det blir väldigt halt på asfalten när det blir blött och då kan man inte trycka ifrån med benen lika mycket. Har man då stavar så kan man dels stabilisera, dels använda överkroppen för att ta sig framåt. Jag tror att de andra tjejerna hade bättre utrustning än jag, det såg så ut i alla fall på startlinjen, så hade inte regnet kommit hade jag nog haft svårt att vinna. Jag behöver verkligen nya hjul till mina skrillor. De är sneda och rullar dåligt men man får ju bättre träning på det sättet! Fast det är ju inte så roligt när, ursäkta ärligheten, tjocka gamla gubbar med lätthet bara rullar förbi medan jag själv kämpar järnet.

Det var ett roligt arrangemang fast det var inte så bra arrangerat. När jag kom i mål fanns ingen kvar och de hade demonterat nästan hela området. Det kändes tråkigt. Speakern var inte heller helt med utan var någon annanstans när vinnaren i damklassen, inlines 42 km kom i mål. Det kom han på först efter att jag kommit i mål och ropade ut. Hmpf! Lite stött är jag faktiskt. Fick i alla fall en medalj och ett första hjälpenkit som pris. Alltid något.

För fadern gick det inte riktigt lika bra. Han vurpade och stukade tummen. Som plåster på såren fick han åka motorcykel tillbaka till målområdet och det verkade ha lindrat smärtan en del. Tyvärr gick ju kläderna sönder, han hade ett nytt Björn Dählieställ på sig. Trist.

Mamma var med som kameraman och tog lite bilder. Själv filmade jag lite och jag tänkte klippa ihop det till en liten video. Premiär på den senare!

UPPDATERAT! Nu är den officiella tiden inne (eller ute, beror på hur man ser det). Undertecknad kom i mål på 2.23.31. 7.07 före tvåan. Känner mig nöjd med det faktiskt.

Misslyckat försök på långpass

Inför E18-loppet tänkte jag testa formen med ett långpass inlines. Jag kollade vädret igår och det skulle vara lite regn men när jag kollade igen imorse skulle det vara uppehåll. Finemang tänkte jag.
Så fort jag kom utanför gymmet började det droppa lite men lite stänk är ju inte så farligt så jag åkte ändå. Ju längre ut jag kom från stan, desto mer regnade det. Skorna läckte vatten och det blev ordentliga pölar på cykelbanan vilket gjorde det omöjligt att fortsätta. Därför blev långpasset bara en timme långt och jag kom inte längre än 16 km. Det är en dryg fjärdedel av vad jag ska prestera om två veckor… Vi får se hur det kommer att gå. Jag blev i alla fall inte trött av passet så det känns inte som om 42 km ska vålla allt för stora problem. I alla fall inte om vädret är bra.

Mördarpass: Stakning i 90 min

Om ni verkligen vill träna armar rekommenderar jag stakning i 90 minuter. Om inte jag har träningsvärk imorgon är jag i mycket bättre form än jag någonsin varit. Inget träningspass på gymmet kan mäta sig med att staka en längre tid, I tell you. Mage, axlar, rygg och triceps fick sig en rejäl genomkörare idag. Känns fint!

Passet gick väldigt bra trots att vi idag ätit alldeles för lite. I rak motsats till resten av semestern, haha. Faktiskt har vi bara lyckats äta frukost och middag idag. Där emellan blev det lite russin och mjölk. Inte helt optimalt. När jag stod där och stakade kände jag att det är väldigt långt kvar till att klara halvvasan. Jag har ju bestämt mig för den och den långa skejtvasan. Totalt med de båda loppen blir det alltså 9 mil. Jag har en del träning framför mig som sagt.

Dagens bild är på min blåsa jag fått i handen som tack för att jag kämpat så hårt. Lite halväckligt men ni har ju genomlidit bilder på mina fotblåsor och då tänkte jag att ni klarar av även detta.

Natt, natt!

Two a day – inlines och löpning

Äntligen har man kommit igång med en tung vecka! Förra veckan blev det ju inte så mycket med…

Har förflyttat mig till Idre Fjäll (@idrefjall på twitter och Fjällbloggen) som erbjuder riktigt bra träningsmöjligheter även sommartid. Kanske bättre än vintertid faktiskt. Började träningssejoren med ett inlinespass upp från Idre by till Idre fjäll. En stigning på lite drygt 8 km med nästan konstant uppförsbacke. Det var jobbigt och frustrerande när jag inte kunde hänga med killarna, Kärleken och pappa. Det tog inte många hundra meter innan jag var långt bakom dem och snart var de utom synhåll också. Jag måste bli starkare i axlar och armar, jag orkar inte ta ordentliga tag och får inget flyt i skären. Pulsmässigt var det ett ok pass, i de brantaste backarna flåsade jag ordentligt.

Mamma var roadie och körde följebil med utrustning och tog bilder längs vägen. Idag var vi alla vägarbetare i reflexvästar men det var ganska skönt med tanke på avsaknaden av vägren att åka på. Bilarna såg att man var där liksom. Sista biten upp till Idre Fjäll efter att man svängt av från ”stora vägen” är i stort behov av ny asfalt. Jag trodde att benen skulle vibrera sönder när jag åkte där men jag kunde ju inte ge mig bara för det .

Inlinespasset tog kanske 40 min men det kändes inte riktigt tillräckligt så jag och Kärleken bestämde oss för att jogga lite också. Först hade vi tänkt en kortare tur på kanske 20 min men det slutade med 50 min och ca 9 km fjället runt. Det var perfekt temperatur för löpning, det regnade lite lätt och blåste ingenting. Riktigt skönt! Fast jag hade glömt att tejpa fötterna. Av någon outgrundlig anledning får jag skavsår i hålfoten av mina löparskor om jag springer längre sträckor. Benhinnorna kändes bra större delen av passet, kände av dem lite på slutet så imorgon blir det inte lika stor belastning tror jag.

Kika nu på de fina bilderna mamma tog! (Klicka på bilderna för att göra dem större)

Yes! Back on track!

Idag blev det äntligen träna av! Kärleken, pappa och jag drog ut på en långtur rullskidor och inlines från Västerås till Skultuna och tillbaka med lite intervaller i backe i mitten. Hur skönt som helst att komma igång igen efter två kolasega dagar.

Idag testade jag min nya utrustning och handskarna gjorde en enorm skillnad för händerna. Lite ont i tummarna men annars inga blåsor. Funderar dock på om jag köpte en storlek för stora för handskarna korvar sig lite när man åker. Dessutom åkte jag, för första gången på säkert 15 år, med hjälm. Förmodligen har det varit ren tur att det inte hänt en olycka under alla år jag åkt inlines men det är ju dumt att ge obidolyckan en chans. Official story: Det var Kärleken som tvingade mig…

27 km blev det i alla fall och jag var riktigt trött sista backen hem. Inget krut alls för en spurt. Då vet man att man tränat på riktigt!

På bilden här nedanför ser ni två av tre åkare. Pappa och jag poserar vid vattenpausen i Skultuna. Min pappa är som pappor flest och bryr sig lite om färg och form på utrustning. Därför valde han för dagen röda tights, vit tischa och en orange reflexväst han hävdade inte var för kort. Jag sa att han såg ut som en brittisk vägarbetare. Som krona på verket har han en cykelhjälm med leopard/tigermönster på. Fint va?

Stavchock och blåsor

Jag kan ha chockat en och annan semesterfirande Stockholmare idag när jag åkte förbi dem med stavar i händerna. Det blev nästan en och en halv timme inlinesåkning idag och hälften av tiden flaxade jag med stavar också. Sista biten tillbaka gick det inte. Blåsorna i händerna gjorde det omöjligt att fortsätta staka. Note to self: ta dig tid att leta rätt på handskarna nästa gång du ska ut. Eller, jag ska nog köpa gymhandskar för de kan jag ha när jag kör rodd också. Jag vill inte ha några fula förhårdnader och svidande blåsor i händerna.

På väg ut ur stan pekade jag långfingret åt döden där jag for genom korsningar och förbi bilar. För att inte ge döden en chans att peka tillbaka tog jag tunnelbanan hem från Thorildsplan. Hade ingen lust att trött och varm kriga om plats med fotgängare, cyklister, bilar och bussar genom Fridhemsplan och St Eriksplan. Bussarna är ju inte kända för att visa hänsyn i trafiken direkt.

Träningsmässigt var det väl ett ok lågintensivt pass. Det var jobbigare än jag mindes det att åka med stavar. Jag hade velat åka längre men blåsor i händer och skavsår lite varstans gjorde att jag fick nöja mig med 18-19 km.