Ett litet hopp

Tog en tur till ortopeden idag. Det var samma som opererade i höstas så han undrade ju varför jag var tillbaka där igen, haha!

I alla fall klämde och kände han lite och menade att korsbandet borde ha klarat sig. Nåt har ju gått sönder eftersom det var blod i leden men det kanske inte är något lika svårlagat som korsbandet. Vilket ju är en jättelättnad för mig! Nu väntar röntgen för att se om det är skelettskador.

Imorgon tänkte jag gå till gymmet. Rörlighetsträning och lite överkroppsstyrka står på schemat!

Uppdatering och fallerande självdiagnostisering

Jag verkar ha haft fel om hur illa däran knät är. Det svullnade upp ordentligt och blev jättestelt, jag kunde knappt gå, så idag på lunchen linkade jag ner till Cityakuten för att se om de kunde dränera det. Vilket de kunde. Och gjorde. 60 ml vätska innehållande alldeles för mycket blod för att inte vara en ordentlig skada drog de ur leden. Det mest troliga är väl att korsbandet gått sönder igen, jag hoppas vid gud att det inte är så för jag vet inte om jag orkar en vända till. Eller det gör jag ju eftersom alternativet är sämre. Men ändå. Det är ju bara lite drygt ett år sedan det smällde senast och då gick det förhållandevis bra. Nu verkar det inte ha gått riktigt lika väl.

Hejdå alla träningsplaner jag hade framöver. Som tur är vet jag ju lite vad som väntar framöver. Det borde ju göra rehaben lite kortare iaf…

Ont, det gör ont…

Som fan dessutom. Och svullet och stelt är det. Dagens fysiska aktivitet har bestått av små cykelturer runt kvarteret för att mjuka upp lite. Det hjälper verkligen, att sitta still är döden. Efter en längre stund kan jag knappt gå.

Imorgon ska jag ringa Streckgubbs-Uffe och försäkringsbolaget för att sätta igång cirkusen av ortopeder och magnetkameraundersökningar. Hoppas ni orkar hänga med ett varv till!

Fucking jävla helvetesknä!

Och ett par ytterligare profanities. Mina knän är så värdelösa, det vänstra i synnerhet. Tror ni inte att scheisset gick ur led när jag och Kärleken var ute och stavlöpte? Jo! Såklart var det typ enda gången någonsin jag inte hade telefonen med mig heller. Och eftersom jag numera inte har ett enda telefonnummer i huvudet var det meningslöst att fråga om att få låna någons telefon. Det var bara att bita ihop och halta de kilometer som var kvar hem.

Vad hände då?
Jo, vi sprang på stigar runt om i Rocklunda och vid ett parti var det lite kladdigt så jag tänkte att jag skulle hoppa över det. Alltså tar jag mitt jättesprång men landar ändå i mjuk lera, halkar och då har resten kroppen en annan riktning än benet. Ganska klassiskt.

Smärtan är obeskrivlig och förlamande. Det går knappt att tänka för hela huvudet är så fokuserat på att få bort smärtan. Som tur är ger det värsta med sig efter ett par minuter och då först kan man bedöma hur illa det är.

Jag kände direkt att inget gått sönder, vilket ju är en tröst. Mina knän har gått ur led ett par gånger vardera förr och det brukar ge med sig på ett par dagar. Fast just nu är det väldigt stelt och gör ont. Ingen svullnad dock. Jag ska försöka cykla lite imorgon och mjuka upp det lite.

Det som känns mest tråkigt är att det gick så himla bra fram tills dess. Vi hade väl sprungit i nästan 30 min i en ganska hög pulszon och jag hade nog kunnat hålla en 45 min till.

Det var min lördag, hoppas din var bättre… Nedan en bild på mina bedrövliga knän.

Uppdatering om hälsotillståndet

Det var inte bara jag som skulle träffa ortopeden. Det tog lite drygt en och en halv timme innan jag blev inkallad i ett undersökningsrum. Men sedan träffade jag tuffaste ortopeden ever. Jag fick Ingemar Ekman som läkare. Han är gammal kampsportare och roar sig numera med att vara förbundsläkare för thaiboxningsförbundet och tävlingsläkare på K1-galor. Det var riktigt skönt att slippa förklara alla vridningar och sånt som uppstår när man sparkar.

I alla fall, dagens äventyr innebar mer än bara en remiss till en idrottsläkare. För det första behövde jag ju inte en sådan eftersom ja, Ingemar är en. För det andra hittade han ”ett klonk” i vänstra höfter och något annat missljud i den högra och skickade mig på ultraljudsundersökning (mina höfter är gravida!). Den i sin tur visade att jag har en 7 cm lång förkalkning i högra och en 2 cm dito i vänstra höften. Hur de har kommit dit är mer oklart. Kanske en gammal skada eller en förslitning. Slutsatsen blir att jag ska försöka hitta mig en ruggigt bra (och helst landstingsansluten) sjukgymnast specialiserad på idrottsskador. Är det någon som sitter inne på ett tips här tas det tacksamt emot.

In alles spenderade jag lite drygt tre och en halv timme på akuten. Praise the Lord över iPhone säger jag bara. Tack vare den kunde jag jobba från akuten. Inte optimalt men i alla fall inte avskuren från världen. En av dagens små perks var att jag i alla fall fått ett VIP-kort. Eller frikort som det också kallas. Nu kan jag bli hur sjuk som helst och det kostar inte en spänn!

Morgonens tillhåll

Det går bakåt det här. Igår träffade jag en sjukgymnast som jag hoppades skulle ge mig ett redigt tråkigt träningsprogram (för det är sånt de gör) som jag skulle följa i två månader och så skulle allt lösa sig. Men det var ju bara önsketänkande. Istället skickar hon mig till en idrottsläkare för att kolla höfterna. Om ni kommer ihåg hade jag rejält ont i höfterna för ett år sedan när jag skulle sparka och det har suttit i sedan dess men på ett annat sätt. Nu gör det ont när jag gör squats, det nyper till längst ner i rörelsen, och när jag stretchar baksida lår nyper det också.

Så nu sitter jag här på Cityakuten och väntar på att få träffa en ortoped som kan skicka mig till en idrottsläkare. Det är lustigt, de öppnar 8 och jag var här tio över men det var redan 20 pers framför mig i kö! Hoppas alla söker för nåt medicinskt så jag får ha ortopeden för mig själv! Uppdaterar er på utvecklingen senare.

Barmarksläger dag 2 – mycket bättre

Kan inte sova så jag bloggar om dag 2 av barmarkslägret istället. Har myror i hela kroppen och vill helst sticka ut och springa men inser att kroppen nog behöver vila lite.

Dagen idag blev helt motsatt gårdagen. Vaknade till ordentlig blåst som sedan utvecklades till åskväder och hällregn. Som tur var drog det över ganska fort också. På schemat: crosspass med rullskidor och löpning. På startlinjen: en något stukad och mörbultad Heidi. Förändring från igår: total.

Vis av gårdagen skippade jag de klassiska skidorna och körde skejt. Visserligen är det mycket halare att åka skejt när marken är blöt men för mitt inre själsliv är det mycket, mycket bättre. Knåpade ihop en timmes skidåkning ungefär och så var det dags att byta utrustning till löpning.

Hade egentligen tänkt mig stavlöpning men blåsorna i händerna efter rullskidpasset satte p för det. Det blev ungefär en mils lätt jogg i Lidingöloppets spår tillsammans med Stina (fru Svahn). Testade den berömda Abborrbacken för att se vad som väntar om en månad.

Kroppen klarade sig förvånansvärt bra med tanke på trynstötarna i asfalten igår och knätrasslet. Jag hade iofs inga förväntningar på kroppen heller så det var väl det som gjorde’t. Armbågen gör sjukt ont så fort något nuddar den och den börjar bli lite stel, axeln gör också ont eftersom den också fick sig en törn liksom rumpan. Men fasen om jag skulle ge mig!

Nästa gång det är barmarksläger måste ni hänga med. Många timmars härlig träning för både kropp och pannben!

Barmarkslägret dag 1 – himmel och helvete

Vaknade upp till vad som hade förutsättningarna för att bli en fantastisk träningsdag; Vädret var underbart och de inplanerade passen roliga. Tyvärr valde min kropp och knopp att inte prestera idag. Inte så konstigt med tanke på vilken vecka jag har bakom mig kanske men ändå.

Vi började med löpning i fyra kilometer till en slalombacke här ute på Lidingö för skidgång. Där var det A3-träning, alltså tröskelpass, som gällde. Så långt var allt frid och fröjd. Sen när skulle jag springa hem ville det sig inte. Fick jätteont i höger knä och tillslut blev jag bara tvungen att gå. Det känns väldigt tungt att knätrasslet aldrig ger sig och dessutom växlar det mellan höger och vänster. Lätt deprimerad intog jag en jättegod lunch och lyssnade på Mattias genomgång av träningslära och träningstänk.

Därefter tog en annan Mattias vid och pratade utrustning. Vi fick möjlighet klämma och känna på lite nyheter och köpa lite prylar som vi inte visste att vi behövde. Jag har investerat i ett par nya skidgångsstavar (som jag behövde) och ett par nya glasögon med kromatisk lins, sådana som reglerar mörkheten på glaset efter ljusförhållandena (som jag inte behövde). Imorgon ska jag testa de nya stavarna och senare i veckan kommer glasögonen.

Så skulle vi åka rullskidor. Och det klassiska sådana. Sist jag stod på ett par rullskidor var jag tio år så det var ett tag sedan men jag tyckte att det gick förhållandevis lätt att åka ändå. Visst det var skumt och skidorna levde sitt eget liv lite men in alles gick det bra – tills jag vurpade. Stod vid ett övergångsställe och hade åkt lite långt fram, skulle backa men se det går inte för klassiska är bromsade bakåt för att simulera fäste. Följdaktligen fick jag bakvikt och stöp i backen så det sjöng om det. Parerade med armbågen eftersom händerna satt fast i stavarna och dagen första blodvite hade uppstått. Sket i det och åkte min mil. 500 meter från hotellet fastnar staven i ett j-a brunnsgaller och jag åker i backen en gång till. Samma armbåge. Vid det laget var jag så trött och irriterad på att klassisk åkning är tråkigt så jag blev redigt förbannad för att jag ramlat. Hade det varit min utrustning hade den flugit all världens väg men nu hade jag lånat den så jag ångade på hem till hotellet, klev ur skidorna och gick direkt upp till rummet, hittade ett hörn och grät ut min frustration över knän och dålig klassisk teknik. Lite var det smärtan från armen också (det gjorde satans ont att duscha sen). Kärleken tyckte jag var barnslig som blev arg men det är mitt sätt att deala med mina tillkortakommanden; jag blir tvärarg.

Kvällen avslutades med en fantastisk middag på Le Rouge med en chokladmousse till dessert som sopade banan med all annan intagen föda i mitt liv. Himmelen återställd efter en eftermiddag av helvete. Nu ska jag sova och klura på en strategi för att ta revansch på rullskidorna imorgon och på hur jag ska tejpa knäna för att tvinga dem att samarbeta.

Hoppas ni har haft en fin lördag!

Första mötet med sjukgymnasten

Idag har jag träffat min nya sjukgymnast Stefan. Han håller till på Alta Vita som i sin tur håller till på Balance City. Det känns bra och jag kommer nog bli ordentligt återställd under hans stränga översyn. Det tog honom kanske fem minuter att se att mina rumpmuskler är för svaga och att det gör att knäna dras inåt vilket leder till instabilitet.

Jag har fuskat i min träning alltså. Inte bra men nu ska det bli ordning! Jag har fått stränga förhållningsorder och imorgon ska jag köpa en balansplatta som jag ska göra knäböj på varje kväll. Sedan måste jag till ett gym varannan dag för mer knäböj och benpress. Jag kommer ha en sjukt snygg rumpa!

Nedan en bild på Übersturmgeneral Stefan!

Rehab och mage

På kvällens schema stod rehab. Jag har ju varit med i knäsvängen förut så jag har ett gäng stabiliserande övningar på lager. Men det är ju så mördande tråkigt! För att det skulle kännas som ett riktigt träningspass slängde jag in några magövningar på slutet.

Imorgon ska jag till en sjukgymnast som förhoppningsvis ska få ordning på båda knäna. På grund av mitt haltande har mitt andra knä, det jag sträckte först, blivit felbelastat och gör nu rätt ont. Igen, privat sjukvårdsförsäkring är fantastiskt. Försökte först få tag i en sjukgymnast på egen hand men möttes av fulla väntelistor och veckor av väntan. Ett samtal till Euro Accident och jag hade en tid dagen efter. Det är pretty sick. Eller hur?