Jag har aj

Äckelvarning!

Jag skulle aldrig gått och fått fötterna filade och fixade för ett par veckor sedan. All min fina förhårdnad filade hon bort, hudterapeuten, och nu sitter jag här med värkande tassar. Jag har mysiga blåsor under båda fötterna efter dagens karatepass.

Förutom fötterna gick passet hyfsat. Vi tränade mycket nagashi-ingångar. På höger sida funkar det skapligt men vänster är värdelös. Och jag får verkligen inte ordning på mina ryck och tajma ingångarna. Enligt Ramon blir det bättre för varje träning men jag svajar fortfarande och viftar för mycket med armarna men förhoppningsvis kommer jag bli redo för SM i september.

Och bara för att vara lite äcklig och för att den här bloggen egentligen är en orgie i overshare kommer här en bild på mina brännande fossingar.

Tvärnit

Idag tog det så slutligen stopp. Kroppen ville inte träna mer. Halvvägs genom karatepasset orkade jag inte längre hålla fokus och satsa på ingångarna så imorgon blir det vilodag. Efter passet vinglade jag ner i omklädningsrummet och tuggade i mig en proteinbar. Hade jag inte hunnit köpa den hade det varit tungt att ta sig hem. Det var det nu också men utan vet jag inte om Kärleken hade fått hem sin sambo på den här sidan dygnet. Helt färdig i benen.

Så, vilodag imorgon alltså. Ja, det var ju ett antal dagar sedan sist.

En styrketår på söndan

Kunde inte med att ha en vilodag idag heller. Det dåliga samvetet gnager än efter helgens goda men onyttiga matfest så Kärleken och jag tassade iväg till gymmet och körde bröst, axlar, triceps, biceps och mage. Efter bänkpressen fick jag lite ont i högeraxeln så jag fick ta det lugnt med en del övningar. Jag är ju verkligen en styrketräningsnovis så jag har ingen aning om varför det gjorde ont eller vilka övningar jag borde undvika men Kärleken var med och stöttade och peppade. En liten observation jag gjorde är att jag är svagare i vänster axel men kompenserar det genom att vara starkare i vänster biceps istället. Tydligen tar det ganska lång tid innan man blir jämnstark.

Jag har lite svårt att veta när jag borde ta vilodag. Jag känner inte att jag tränar så hårt att det skulle behövas men självklart vet jag att kroppen måste vila för att återhämta sig. Kärleken tyckte att jag skulle börja mäta pulsen på morgonen för att se om jag blir övertränad. Pulsen ska gå upp om man ligger i riskzonen. Själv kan jag känna att dit är det nog ganska långt för kroppen känns så bra men jag vill ju inte riskera något. Det blir kanske vilodag på tisdag, kanske fredag. Jag vet inte, har inte riktigt bestämt mig än.

Träning i myggträsket

Som tidigare nämnts befinner jag mig i Mora, Dalarna, och det gör myggen också. Varenda en av dem. Jag har myggbett precis överallt och som om det inte räckte var jag ute och tränade i deras territorium också. Jag vet inte hur ni firar midsommar men jag har firat genom att äta mycket och gott så jag kunde helt enkelt inte med att ha en vilodag idag trots att jag kanske borde. Fast å andra sidan räknar jag inte riktigt gårdagens fotosession som ett träningspass. Det var för lågintensivt och jag hade för mycket pauser.

I alla fall drog vi ut och körde skidgång i backar. Det är sjukt mycket jobbigare än vanliga intervaller. Det svider rejält med mjölksyra i både armar och ben och pulsen stiger mot max i de långa backarna. Vår coach Mattias Svahn letade fram varenda backe han kunde hitta och hade oss att sprinta upp för dem. Det är skönt att ta ut sig ordentligt!

Om att gå i mål

Jag är i Dalarna, närmare bestämt Mora, för formulär 1A-midsommarfirande men det utesluter ju inte att man tränar för det. I morse tog jag en liten joggingtur och eftersom jag trots allt är i Mora var jag ju tvungen att springa i fäders spår för framtida segrar. Nu blev det inte ett särskilt hårt pass, det blev mer en fotosession, men det var trevligt att se hur vasaloppsspåret ser ut utan snö. Det var lite svårt att hitta det bara utan preparerad bana och tydliga skyltar.

Jag sprang den sista sträckan in till mål och tillbaka och kom ihåg hur det kändes i vintras när jag trött segade mig mot mål efter nästan tre mils åkning. Till vintern ska jag åka ännu en gång men jag ska öka utmaningen lite och åka 4,5 mil istället. Jag träffade en australiensisk man (mannen i bakgrunden på fotot nedan) som undrade varför alla fotade målet och jag försökte förklara vad the fuzz is all about. Han åkte lite skidor hemma i Australien och berättade om ett lopp där man åker mellan pubar, Perisher’s pub to pub ski race. Det lät kul så man kanske ska dra dit nästa år. Kanske inte världens seriösaste lopp men ändå.

Snabbare but still no boys

Sitter och äter frukostmackan lite lagom genomsvettig efter ett litet joggingpass på knappt 40 minuter. Testade en annan runda och lite senare för att se om det var där männen höll hus men icke – 70-30 % kvinnor respektive män.

Löpningen började segt och jag känner av knät som jag ramlade på i måndags. Ni som följer mig på Twitter eller på Facebook kunde se den här statusuppdateringen på morgonen: Jag ser ut som en femåring med skrapsår på knät men i alla fall gick det bättre efter ett tag. Jag sa häromdagen att jag hade världens sämsta löpsteg och att jag sprang jättelångsamt men jag springer i alla fall snabbare än vad jag gjorde för några månader sedan. Testade en runda jag inte sprungit på länge och det gick mycket snabbare än vad det gjorde förut så jag fick utöka med en extra sväng för att komma upp i 40 min. Det känns skönt.