Jag har aj

Äckelvarning!

Jag skulle aldrig gått och fått fötterna filade och fixade för ett par veckor sedan. All min fina förhårdnad filade hon bort, hudterapeuten, och nu sitter jag här med värkande tassar. Jag har mysiga blåsor under båda fötterna efter dagens karatepass.

Förutom fötterna gick passet hyfsat. Vi tränade mycket nagashi-ingångar. På höger sida funkar det skapligt men vänster är värdelös. Och jag får verkligen inte ordning på mina ryck och tajma ingångarna. Enligt Ramon blir det bättre för varje träning men jag svajar fortfarande och viftar för mycket med armarna men förhoppningsvis kommer jag bli redo för SM i september.

Och bara för att vara lite äcklig och för att den här bloggen egentligen är en orgie i overshare kommer här en bild på mina brännande fossingar.

Tvärnit

Idag tog det så slutligen stopp. Kroppen ville inte träna mer. Halvvägs genom karatepasset orkade jag inte längre hålla fokus och satsa på ingångarna så imorgon blir det vilodag. Efter passet vinglade jag ner i omklädningsrummet och tuggade i mig en proteinbar. Hade jag inte hunnit köpa den hade det varit tungt att ta sig hem. Det var det nu också men utan vet jag inte om Kärleken hade fått hem sin sambo på den här sidan dygnet. Helt färdig i benen.

Så, vilodag imorgon alltså. Ja, det var ju ett antal dagar sedan sist.

En styrketår på söndan

Kunde inte med att ha en vilodag idag heller. Det dåliga samvetet gnager än efter helgens goda men onyttiga matfest så Kärleken och jag tassade iväg till gymmet och körde bröst, axlar, triceps, biceps och mage. Efter bänkpressen fick jag lite ont i högeraxeln så jag fick ta det lugnt med en del övningar. Jag är ju verkligen en styrketräningsnovis så jag har ingen aning om varför det gjorde ont eller vilka övningar jag borde undvika men Kärleken var med och stöttade och peppade. En liten observation jag gjorde är att jag är svagare i vänster axel men kompenserar det genom att vara starkare i vänster biceps istället. Tydligen tar det ganska lång tid innan man blir jämnstark.

Jag har lite svårt att veta när jag borde ta vilodag. Jag känner inte att jag tränar så hårt att det skulle behövas men självklart vet jag att kroppen måste vila för att återhämta sig. Kärleken tyckte att jag skulle börja mäta pulsen på morgonen för att se om jag blir övertränad. Pulsen ska gå upp om man ligger i riskzonen. Själv kan jag känna att dit är det nog ganska långt för kroppen känns så bra men jag vill ju inte riskera något. Det blir kanske vilodag på tisdag, kanske fredag. Jag vet inte, har inte riktigt bestämt mig än.

Träning i myggträsket

Som tidigare nämnts befinner jag mig i Mora, Dalarna, och det gör myggen också. Varenda en av dem. Jag har myggbett precis överallt och som om det inte räckte var jag ute och tränade i deras territorium också. Jag vet inte hur ni firar midsommar men jag har firat genom att äta mycket och gott så jag kunde helt enkelt inte med att ha en vilodag idag trots att jag kanske borde. Fast å andra sidan räknar jag inte riktigt gårdagens fotosession som ett träningspass. Det var för lågintensivt och jag hade för mycket pauser.

I alla fall drog vi ut och körde skidgång i backar. Det är sjukt mycket jobbigare än vanliga intervaller. Det svider rejält med mjölksyra i både armar och ben och pulsen stiger mot max i de långa backarna. Vår coach Mattias Svahn letade fram varenda backe han kunde hitta och hade oss att sprinta upp för dem. Det är skönt att ta ut sig ordentligt!

Om att gå i mål

Jag är i Dalarna, närmare bestämt Mora, för formulär 1A-midsommarfirande men det utesluter ju inte att man tränar för det. I morse tog jag en liten joggingtur och eftersom jag trots allt är i Mora var jag ju tvungen att springa i fäders spår för framtida segrar. Nu blev det inte ett särskilt hårt pass, det blev mer en fotosession, men det var trevligt att se hur vasaloppsspåret ser ut utan snö. Det var lite svårt att hitta det bara utan preparerad bana och tydliga skyltar.

Jag sprang den sista sträckan in till mål och tillbaka och kom ihåg hur det kändes i vintras när jag trött segade mig mot mål efter nästan tre mils åkning. Till vintern ska jag åka ännu en gång men jag ska öka utmaningen lite och åka 4,5 mil istället. Jag träffade en australiensisk man (mannen i bakgrunden på fotot nedan) som undrade varför alla fotade målet och jag försökte förklara vad the fuzz is all about. Han åkte lite skidor hemma i Australien och berättade om ett lopp där man åker mellan pubar, Perisher’s pub to pub ski race. Det lät kul så man kanske ska dra dit nästa år. Kanske inte världens seriösaste lopp men ändå.

Snabbare but still no boys

Sitter och äter frukostmackan lite lagom genomsvettig efter ett litet joggingpass på knappt 40 minuter. Testade en annan runda och lite senare för att se om det var där männen höll hus men icke – 70-30 % kvinnor respektive män.

Löpningen började segt och jag känner av knät som jag ramlade på i måndags. Ni som följer mig på Twitter eller på Facebook kunde se den här statusuppdateringen på morgonen: Jag ser ut som en femåring med skrapsår på knät men i alla fall gick det bättre efter ett tag. Jag sa häromdagen att jag hade världens sämsta löpsteg och att jag sprang jättelångsamt men jag springer i alla fall snabbare än vad jag gjorde för några månader sedan. Testade en runda jag inte sprungit på länge och det gick mycket snabbare än vad det gjorde förut så jag fick utöka med en extra sväng för att komma upp i 40 min. Det känns skönt.

Blev bara ett pass idag

Jag hade egentligen tänkt mig två. Efter karaten hade jag tänkt att jag skulle ta en liten löprunda men jag känner mig trött i knän och fötter så det blir inget. Man ska lyssna på sin kropp var det någon som sa och jag vill verkligen inte ha några överansträngningar så jag pushar inte på.

Känner mig lite dålig faktiskt men vann i alla fall över godisnerven i affären när jag trött och hungrig skulle handla. Det hoppade fram alla möjliga sorters onyttiga saker; pannkakor, vitt bröd, glass … men hårt stod mot hårt och jag kom hem med äpplen, minimjölk och mager skinka. Om jag får göra lite reklam också vill jag rekommendera ICAs ekologiska torkade aprikoser. De ser lite halväckliga ut, bruna som de är, men de är söta, jättegoda och funkar bra som mellanmål.

Utpumpad, nervarvad och reklamig

Jag är så trött i armarna att jag knappt orkar skriva. Det bränner lite lagom skönt i armarna och jag höll på att inte komma upp för de tre trapporna som leder upp till vår lägenhet. Upprepade förra veckans dubbel och körde BodyPump och sedan Pilates direkt efter. Eftersom det inte tog så mycket förra veckan lassade jag på vikter av bara 17 och nu tog det skruv vilket gjorde att Pilatespasset blev plågsamt jobbigt men på ett skönt sätt. Dessutom går man ner i varv under Pilatesklassen. Det är väldigt skönt. Särskilt för en sån som mig som har svårt att varva ner.

Idag var det också premiär för nya träningsdojorna jag råkade spontanköpa igår på lunchen. Jag behövde ett par inneskor som inte är så dämpade och då passade dessa perfekt. I början kändes det konstigt för stoppningen är annorlunda än i mina Asics löparskor men det funkade faktiskt väldigt bra när jag kom igång. Som ni ser på bilden är det Nikeskor jag köpt. Helt oväntat… Det känns som jag är en vandrande reklampelare för Nike nuförtiden. Nike byxor, sporttop, top och nu skor. Jag vet inte hur det gick till men om någon från Nike läser det här är det helt ok att sponsra med grejer. Jag lovar att skriva om dem. Helt opartiskt givetvis *wink, wink, nudge, nudge*.

Så här ser de i alla fall ut:

Var är grabbarna?

05:30, klockan ringer. Är jag en idiot? tänker jag men går ändå upp. Velar runt lite, korvar på mig löpartightsen, dricker ett glas mjölk och käkar några russin, pussar Kärleken (som ligger lååångt ned i kuddarna för att göra det extra jobbigt att gå) and then I’m out.

Med stöd av världens samlade artistelit i Spotify i lurarna ger jag mig iväg mot Hagaparken. Jag möter nästan ingen; en beige tant och en nästan tom buss. I parken är det helt lugnt och jag undrar var resten av Stockholms löparpigga är. Plötsligt ser jag en vit arm försvinna runt en kurva och jag har fått ett mål. En vit arm att tävla mot. Dagens första möte med en motionär är en man. Under mitt 40 min korta löppass möter jag tre män och kanske 15 kvinnor. Var är grabbarna? Eller är det så att det bara är vi kvinnor som är lurade i livslabyrinten och tror att vi måste hinna med så mycket att vi är ute och viftar i en park klockan sex en måndagsmorgon? Eller håller kvinnorna på att gå om männen? Har männen blivit fat and happy? Har inga svar, vet bara att min egen grabb, han som gastade om att jag skulle ta nycklar med mig innan jag gick för att han skulle träna, ligger kvar i sängen när jag kommer hem.

Så ett par rader om passet. Det kändes tungt, kroppen var seg. Låt vara att det är innan frukost men i alla fall. Den som såg mig skulle skratta och framförallt inte tro att det var jag. Tränar och tränar men löpningen, de flesta skulle kanske kalla det jogging, kommer jag ingen vart med. Det går långsamt och trögt. Jag försöker experimentera med lite olika steg, benpendel etc. men ingenting känns effektivt. Någon som känner en löparcoach?

Avslutar med en bild på min mage. Inte för att jag tror att ni är så intresserade, mer för att jag vill se om det hänt något om ett par veckor. Slänger med en bild på min grabb också där han ligger och drunknar i kuddarna.