Blev bara ett pass idag

Jag hade egentligen tänkt mig två. Efter karaten hade jag tänkt att jag skulle ta en liten löprunda men jag känner mig trött i knän och fötter så det blir inget. Man ska lyssna på sin kropp var det någon som sa och jag vill verkligen inte ha några överansträngningar så jag pushar inte på.

Känner mig lite dålig faktiskt men vann i alla fall över godisnerven i affären när jag trött och hungrig skulle handla. Det hoppade fram alla möjliga sorters onyttiga saker; pannkakor, vitt bröd, glass … men hårt stod mot hårt och jag kom hem med äpplen, minimjölk och mager skinka. Om jag får göra lite reklam också vill jag rekommendera ICAs ekologiska torkade aprikoser. De ser lite halväckliga ut, bruna som de är, men de är söta, jättegoda och funkar bra som mellanmål.

Annonser

Utpumpad, nervarvad och reklamig

Jag är så trött i armarna att jag knappt orkar skriva. Det bränner lite lagom skönt i armarna och jag höll på att inte komma upp för de tre trapporna som leder upp till vår lägenhet. Upprepade förra veckans dubbel och körde BodyPump och sedan Pilates direkt efter. Eftersom det inte tog så mycket förra veckan lassade jag på vikter av bara 17 och nu tog det skruv vilket gjorde att Pilatespasset blev plågsamt jobbigt men på ett skönt sätt. Dessutom går man ner i varv under Pilatesklassen. Det är väldigt skönt. Särskilt för en sån som mig som har svårt att varva ner.

Idag var det också premiär för nya träningsdojorna jag råkade spontanköpa igår på lunchen. Jag behövde ett par inneskor som inte är så dämpade och då passade dessa perfekt. I början kändes det konstigt för stoppningen är annorlunda än i mina Asics löparskor men det funkade faktiskt väldigt bra när jag kom igång. Som ni ser på bilden är det Nikeskor jag köpt. Helt oväntat… Det känns som jag är en vandrande reklampelare för Nike nuförtiden. Nike byxor, sporttop, top och nu skor. Jag vet inte hur det gick till men om någon från Nike läser det här är det helt ok att sponsra med grejer. Jag lovar att skriva om dem. Helt opartiskt givetvis *wink, wink, nudge, nudge*.

Så här ser de i alla fall ut:

Var är grabbarna?

05:30, klockan ringer. Är jag en idiot? tänker jag men går ändå upp. Velar runt lite, korvar på mig löpartightsen, dricker ett glas mjölk och käkar några russin, pussar Kärleken (som ligger lååångt ned i kuddarna för att göra det extra jobbigt att gå) and then I’m out.

Med stöd av världens samlade artistelit i Spotify i lurarna ger jag mig iväg mot Hagaparken. Jag möter nästan ingen; en beige tant och en nästan tom buss. I parken är det helt lugnt och jag undrar var resten av Stockholms löparpigga är. Plötsligt ser jag en vit arm försvinna runt en kurva och jag har fått ett mål. En vit arm att tävla mot. Dagens första möte med en motionär är en man. Under mitt 40 min korta löppass möter jag tre män och kanske 15 kvinnor. Var är grabbarna? Eller är det så att det bara är vi kvinnor som är lurade i livslabyrinten och tror att vi måste hinna med så mycket att vi är ute och viftar i en park klockan sex en måndagsmorgon? Eller håller kvinnorna på att gå om männen? Har männen blivit fat and happy? Har inga svar, vet bara att min egen grabb, han som gastade om att jag skulle ta nycklar med mig innan jag gick för att han skulle träna, ligger kvar i sängen när jag kommer hem.

Så ett par rader om passet. Det kändes tungt, kroppen var seg. Låt vara att det är innan frukost men i alla fall. Den som såg mig skulle skratta och framförallt inte tro att det var jag. Tränar och tränar men löpningen, de flesta skulle kanske kalla det jogging, kommer jag ingen vart med. Det går långsamt och trögt. Jag försöker experimentera med lite olika steg, benpendel etc. men ingenting känns effektivt. Någon som känner en löparcoach?

Avslutar med en bild på min mage. Inte för att jag tror att ni är så intresserade, mer för att jag vill se om det hänt något om ett par veckor. Slänger med en bild på min grabb också där han ligger och drunknar i kuddarna.

Lite halvpatetiskt på löpbandet

Ytterst, ytterst motvilligt fick jag släpa mig själv till gymmet och löpbandet. Först dividerade jag med mig själv om det skulle bli träning alls, sedan om jag skulle springa ute eller inne. Jag kom fram till att om det inte finns ett band vars hastighet tvingar mig att springa så skulle löppasset bli helt utan effekt. Sagt och gjort, jag checkade in mig själv på SATS Odenplan. (Ska jag vara helt ärlig hade antalet stämplar i Sommarpasset en viss inverkan på beslutet. Man ska få en ”liten belöning” om man lämnar in ett fulltecknat sådant…)

I vilket fall kom jag till slut iväg och upp på bandet. Och benen kändes direkt som sirap. Fick inget flyt i löpningen alls och jag orkade inte springa fortare än 9 km/h i snitt. Större delen av passet låg jag i lutningar mellan 3 % och 6%. Det enda positiva var att foten kändes bra. Lite halvpatetiskt men bättre än noll blir summeringen.

Jag insåg också att jag måste få in fler löppass i veckan om jag vill komma någon vart. Får se hur jag ska pussla in det. Nu går jag in i en lite tyngre vecka med lite fler och hårdare pass än förra veckan. Får se hur kroppen reagerar på det!


Skadad i foten

Igår på karaten lyckades jag sparka på Steffis armbåge och eftersom armbågen är mycket hårdare än mjukdelarna på fotens ovansida var det armbågen som vann. Det gör inte så ont när det händer för man är så inne i det men igår kväll gjorde det riktigt ont. Jag har sovit med förband så det är inte lika farligt idag men det sätter käppar i hjulet för det planerade Afropasset idag. Får bli vilodag idag istället.

Lägger med en lagom suddig bild från gårdagens träning. Det är inte helt lätt att ta bra bilder med iPhonekameran. Den är inte snabb nog och på det stora hela lite för kass men det blev ändå en rätt cool bild.

En vecka med Dåligt Samvete

En vecka har passerat och det känns bra så här långt.

Idag var det meningen att jag skulle ha en vilodag men ett oemotståndligt erbjudande om lite karate lockade mer. Det blev ett skoj pass med teknikövningar, I suck men det är ju därför man tränar. Jag stördes lite av foten och ryggen men det var inte så farligt. Efter att jag blivit varm i musklerna tänkte jag inte på det.

Nu myser jag med en liten fredagstreat från 7eleven.

Första dagen med dåligt samvete

Men högst troligen inte den sista. Idag hade jag som bekant träningsfri dag och bara det ger ju lite ångest trots att man vet att kroppen måste vila för att kunna bli starkare. Jag var också lite extra grinig för att jag skadade mig igår och nu har jag också börjat få ont i ryggen. Det onda sitter på en liten punkt nedanför svanken till vänster och hugger till när jag flyttar över vikten till ena benet. Skumt.

Idag har jag syndat med en Magnum Strawberry White. Det var varmt och jag var trött. Sedan var jag på fest ikväll också och petade i mig några ostbågar och lite drinkar. Inte heller så bra för träningen men va 17, man måste ju leva lite också. Typ. Bot och bättring imorgon, jag lovar.