Skitnöjd! – Brunnsviken runt!

Det här inlägget kommer att bli rörigt eftersom jag dikterade det medan jag sprang. Det förändrades för varje kilometer allt eftersom terrängen förändrades och ljuset försämrades. Men för att göra det här löppasset rättvisa måste jag börja från början. Fast först måste jag säga: Fy fan vad jag är bra! Brunnsviken runt på strax under en och en halv timme!

Men från början var det ja. Dagen har spenderats på gående fot. Först vimsade vi runt lite på lunchjakt och sedan begav vi oss ut till IKEA, Kärleken och jag. Fyra timmar senare hade vi såsat runt hela varuhuset, plockat på oss otaliga saker, fikat och satt oss i en taxi hem med alla våra pinaler. Jag var ganska trött i benen när vi kom hem och inte direkt på humör för att laga käk så vi köpte hem thai. En stor portion Pad Thai senare kände jag att magen var stor som en badboll och jag kände mig allmänt värdelös. Bara för att bli av med den svullna känslan tog jag mig ut för en liten löptur. Jag hade inte tänkt springa så långt, bara några kilometer för att i alla fall ha något vettigt att blogga om. Målet var en badstrand vid Brunnsviken jag hört talas om och så skulle jag vända men när jag kom dit hade jag inte alls lust att vända, kroppen kändes stark och jag hade bra fart i steget, och dessutom kunde jag inte med att vända, det hade känts som ett nederlag. Istället började jag diktera ett blogginlägg om Brunnsviken runt och när idéen väl satt sig hade jag sprungit så långt att det var poänglöst att vända.

Min runda runt Brunnsviken blev nog en smula oortodox. Jag sprang på märkliga stigar som blev smalare och smalare och jag föreställde mig att jag skulle bli överfallen och flyta runt i vattnet på morgonen. Hade ingen telefon med mig och inte berättat för Kärleken var jag skulle springa heller, dumt av mig. Jag gav mig ut ganska sent, runt 21, så det var inte många ute vilket då spär på rädslan lite. Men det var inget mot vad som skulle komma senare. Jag sprang först på motsatt sida av Hagaparken. Det var vackert och den botaniska trädgården var mysig. Sedan kom jag till stället där man måste över en bro och därifrån blev det faktiskt riktigt läskigt. Jag brukar inte vara rädd av mig men nu sprang jag först under en oupplyst bro sedan kom jag genom ett kolonilottområde och därifrån blev det skogsstigar på riktigt! Det fanns några vägskyltar som ledde mig till smala, smala stigar och ljuset försvann ju mer och mer så att det blev svårt att se var man satte fötterna bland rötter och stenar. Helt plötsligt tog stigen slut. Jag fattade ingenting. Jag hade kommit fram till en klippa och först funderade jag på om jag skulle vända men det kunde jag inte med. Jag hade faktiskt ingen lust att springa på de mörka, smala stigarna så jag klättrade uppför klippan och hittade stigen igen! Skitskumt! Till slut hittade jag till det som måste vara den ”vanliga” springvägen för den var betydligt bredare och gruslagd. Sedan var det bara att springa på, skrämde skiten ur en tonårig kille som gick och pratade med sina vänner och inte alls var beredd på att jag skulle springa förbi, och så hamnade jag mitt i SAS Business Park. Nu började det bli mörkt på riktigt så jag valde att hålla mig på de upplysta vägarna inne i Hagaparken och därifrån var det bara raka spåret hem.

Det var det om själva rundan. Nu kommer ett litet stycke om min egen insats. Först och främst kan jag ställa mig på samma sida som de som säger att man kan mer än man tror. Jag trodde aldrig att jag skulle orka springa hela vägen och jag hade sagt till mig själv att jag skulle vara nöjd om jag orkade springa till Hagaparken och därifrån gå hem. Nu gjorde nog rädslan att jag höll ett högre tempo än jag annars skulle orkat hålla men jag sprang på bra och kände mig fräsch hela vägen. Hade ett bra tempo och kroppen kändes riktigt bra. Mot slutet var jag förstås trött och hade lite ont i fötter och benhinnor men jag hade nog orkat en eller två kilometer till. Jag vet inte exakt hur långt jag sprungit, jag hade som sagt inte telefonen med mig för att mäta sträckan men jag har hört 1,4 mil nämnas av mina grannar som sprang där igår. Det kändes som att det skulle vara lite längre än så, men det kanske är sträckan runt och så tillkommer de extra kilometrarna till och från Hagaparken där man startar. Den som vet får gärna upplysa mig. Jag är riktigt stolt över mig själv! Så här långt tror jag inte att jag sprungit någon gång tidigare. För ett par år sedan kunde jag inte springa alls! Nu ska jag njuta av den här lilla segern och milstolpen. Jag är visst inte i helt kass form trots allt!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s