Ofrivillig träning

Normalt sett tycker inte jag det gör något med lite bonusträning men idag kunde strömavbrottet i tunnelbanan inte kommit mer olägligt. För att ersätta en enda tunnelbaneavgång krävs 10-15 bussar och tunnelbanan går kanske varannan minut. Ni förstår ju själva trängseln och att det var svårt att komma på en buss. Jag valde att promenera eftersom jag inte hade tid eller lust att stå och vänta.

Problemet är då benhinnorna. Trots träningsskor (inte de kassa löpardojorna) så sitter jag nu på kontoret med värkande ben. Promenaden är inte lång; vad kan det vara? Fem km mellan Odenplan och Alvik? Men det är fullt tillräckligt med trassliga ben. På plussidan kan dock läggas ett strålande väder med härlig och värmande sol. Tog några fina höstbilder på vägen!

Dessutom, den enda dagen jag klär mig casual med träningsskor, tror ni inte att vi då får ett superviktigt kundbesök till kontoret? Murphy, jag har ett par saker jag vill ta upp med dig!

Dagens andra

Karate stod på schemat och lagom sen sladdade jag in på träningen. Träningen gick skapligt men jag kände av benhinnorna efter powerwalken imorse. Det är märkligt att dryga fem kilometers promenad ska kvadda benen så. Skorna är problemet har jag kommit fram till och nu åker de ut! Det blir nya nästa vecka.

Blåsproblematiken fortsätter och jag har en mysig blodblåsa under stortån som bara växer. Jag har ju en tradition av att visa dem så längre ner finns en äckelbild för dem som är roade av sånt.

Imorgon tror jag att det blir en vilodag. Jag är trött både i kropp och knopp och har ju varit igång med anspänning i kroppen sedan i lördags.

Dagens första

Jag hade sagt att jag skulle ut och powerwalka imorse så det var bara att kliva upp när klockan ringde. Crazy trött och med små, små ögon tog jag på mig Federer (kepsen alltså) och gick ut. För första gången den här säsongen åkte också långkalsongerna på.

När jag kom hem blev jag lite förvånad över tiden. Jag hade bara varit ute i knappt 45 minuter. För ett år sedan sprang jag samma sträcka på den tiden. Kärleken påpekade att jag inte brukade vara så snabb förut och det kan väl stämma kanske…

Idag tackade också mina löparskor slutligen för sig. De är helt utslitna i fodret så det är verkligen dags för ett par nya. Mina nya löparskor ska vara i någon cool färg så att man blir peppad för varje steg.

Första passet med Fredrik och Morris

Idag var det min debut som PT för Fredrik och Morris. Båda två hade Tagit sig upp ur sängen för att möta mig kl 7 på gymmet imorse.

Vi började med att mäta och väga så att vi kan se hur stora framsteg båda grabbarna kommer att göra och sedan var det dags för träningen. Under uppvärmningen pratade vi mål och ambition. På lite drygt en timme hann vi med att träna större delen av kroppen och jag måste säga att båda två var riktigt duktiga! Det ska bli skoj att träna med dem framöver och se utvecklingen. Efter passet gjorde de upp om att träffas och powerwalka imorgon bitti. De har också upprättat en öppen träningskalender samt träningstwittrar under hashtaggen #vbx som står för Viktbubblan extreme. Vi är på gång alltså!

Även jag fick mig ett träningspass och kroppen kändes stark och pigg. Kunde väl i ärlighetens namn lagt på lite mer vikter på både marklyft och knäböj men det kändes bra som det var också. Efter jobbet nu på kvällen petade jag in ett pass till och körde axlar och bröst eftersom vi inte hann med det imorse. Passade också på att pusha kollegan Karin lite. Hon var också jätteduktig!

På länken här nedan finns ett taffligt klipp efter morgonens träningspass. Det visar sig med all önskvärd tydlighet att jag inte ska vara kameraman…

Känslan så här dagen efter

Jag har gått lite i ett vakuum idag. För lite sömn (kom inte i säng förrän halv tre) och mycket att göra på jobbet har gjort att jag inte riktigt tagit till mig helgen. Mentalt har jag varit ganska slut och det märktes idag på träningen. Vi var ganska många som hade tävlat i helgen och vi kände oss mest som trasor. Det var ändå skönt att hoppa runt lite och känna på hur det var att ha fäste på mattan igen. Tävlingsmattorna var ju glashala. Har lite ont i tassarna nu faktiskt. Haha.

Tack också för all kärlek jag fått på Twitter, Facebook, sms, samtal, mail, kommentarer. Det gör att SM-guldet känns ännu lite härligare. De på jobbet var gulliga nog att lägga ut ett inlägg på vår hemsida också (bilden är hemsk men jag var inte så pigg när den togs).

Från en sport till en annan. Medan jag tävlade i Kristianstad hade Kärleken besök av Mattias Svahn. Han är vår skidkung och skidcoach och han passade på att droppa av lite sköna nya kläder inför säsongen. Vad tycker ni? Fina va?


SM-guld!!!

Helt otroligt men bucklan blev min! Jag har inte så mycket att säga just nu, känslan är otroligt härlig.

Alla tjejerna från Malavé Karate Do tog guld i sina klasser och ovanpå det ett lagguld. Grand slam kallas det!

Efter tävlingen blev jag vänligt anmodad att lämna ett dopingtest. Den trevliga kontrollanten Anna väntade tålmodigt på att jag skulle hinka tillräckligt mycket vatten för att kunna kissa. Nu ska allt genom systemet så jag kommer att vara kissnödig hela resan hem…

Jag är i FINAL!!!

Jag är i final i SM i karate 2010!!! Helt sjukt! Senaste gången jag tävlade var 2004 så det var verkligen dags igen. Imorgon är det final och jag satsar givetvis på guld.

Nu sitter jag på restaurangen med alla de andra så jag måste vara lite social. Sammanfattar och lägger upp foton och film senare!

Jag är i FINAL!!!

Transportdagen

Hela dagen har gått åt till att transportera mig från Stockholm ner till Kristianstad. Massor av timmar i bil, race till invägningen och sedan mat. Jag, eh, klarade invägningen – den undre gränsen är 68 kg vilken jag passerade utan problem. Övre finns inte om man går som tungviktare.

Jag har inte fotat något viktigt alls; inga visualiseringsbilder från hallen, smygfoton på motståndare etc. så jag har inget att visa. Jag ska fota mer imorgon men nu blir det läggdags. Viktigt med sömn innan tävlingen. Natti, natti!

SM-förberedelser

Packar ihop alla pinaler inför SM. En dryg timme har gått åt till att sy fast Malave Do-märket på dräkten. Avskyr att sy men nu sitter det i alla fall där. Hoppas det inte färgar av sig när det blir blött eller att någon motståndare river tag i det och förstör dräkten.

Snart sängdags och så väntar sex timmars bilfärd med cranky, dietande karatefolk imorgon. Yay…

Motvillig vilodag

Hade en ordentlig överläggning med mig själv imorse om jag skulle ta med mig träningsväskan eller inte. Jag hade först tänkt träna på morgonen men kom fram till att jag behövde sömnen mer än träningen, sedan tänkte jag lunchträna men kom på att jag hade möte och ikväll är det ett seminarium jag håller i.

Efter mycket tvekan packade jag väskan med argumentet att jag inte var säker på att lunchmötet skulle bli av och att det inte gör kläderna något att åka väska lite fram och tillbaka idag. Tog alltså med den men vände halvvägs till tunnelbanan för att jag fick ett sms om att mötet skulle bli av och att jag ikväll också ska släpa på datorn.

Blev lunchmötet av? Nej. Är jag piggare för att jag sov imorse? Nej. Är jag grinig och trött för att jag har vilodag? Helt säkert. Det är visserligen tävling på lördag och man ska inte träna hårt nära inpå en tävling så att man blir trött (vilket jag lärde mig den hårda vägen på Running for change) men nu är jag riktigt, riktigt seg. Och lackar ur på mina stackars kollegor.

Jag säger som min far (den brittiske vägarbetaren ni vet) brukar säga: En dag uten trening, er en dag uten mening.