Positionsförflyttning

Vi är kvar på västra sidan men har förflyttat oss söderut till Göteborg och vår vän Triathleten. Här ska vi åka skojiga karuseller på Liseberg och shoppa ett par nya löpardojor. Mina har nog sett sina bästa dagar.

Jag försökte mig på ett avskedspass imorse. Tänkte att jag skulle göra om samma pass som i fredags men det sket sig. Allt var fel: jag var trött och seg, kroppen ville inte röra på sig, det var sjukt varmt och pulsklockan dog efter en kilometer så jag hade inte ens siffror att pusha mig med. Jag har ett antal mentala mindgames som jag brukar använda när jag är trött och vill stanna men inget funkade. Det slutade med en powerwalk istället för löpning och jag var sur som en citron när jag kom hem. Nu har jag dock tröstätit mig glad. Först jättegod pasta på en kvarterskrog och sedan lite trevlig Hägen-Dasz. Semesterdieten håller på att ta över…

Kärleken fotade mig mitt i ett sing-a-longmoment när jag körde idag.

20110731-222700.jpg

Lördag gör jag ingenting

Idag har gjort nada. Eller inte helt; jag har ätit lunch på en bastu till restaurang, ätit en glass som motsvarade hela lunchens energiintag, badat i havet, ätit god middag, ätit efterrätt, sett solnedgången och snackat sorg och glädje med min familj. Så jag har inte gjort ingenting men jag har inte tränat och det känns inte helt bra. Å andra sidan har jag en stickande känsla i halsen som är misstänkt lik den jag hade innan jag blev vansinnigt förkyld. I don’t care for that. Vill verkligen inte bli sjuk igen, tycker jag inte att förtjänar det liksom.

I alla fall var solnedgången vacker. Och jag har verkligen haft semester idag. Det är också värt något,

20110730-234736.jpg

Vacker morgonpromenad och väldigt mörk kvällslöpning

Idag började dagen med en timmes powerwalk före frukost. Mollösund är jättevackert innan det riktigt vaknar men solen sken ordentligt och det var varmt redan på morgonen. Medan jag gick hade jag inspirerande TED-talks i öronen och jag lyssnade bland annat på varför ett leende egentligen är en superpower. Jag ska skriva mer om det en annan dag.

Dagen har annars gått ut på att måla en friggebod och ligga i solen. Målandet tog hela förmiddagen och en bit över lunch så därför var jag dödshungrig när jag satte mig till bords. Över halva dagsbehovet av energi senare hade jag lite ångest så efter middagen, när det svalnat lite, drog jag ut på en löptur.

Först var det en fantastisk solnedgång och sen blev det mörkt. Jättemörkt. Jag borde verkligen haft på mig reflexväst. Jag fick ihop en dryg mil i alla fall på 1:05. Det är faktiskt första gången på riktigt länge jag klarar att springa en mil och med tanke på löpfiaskot häromdagen är jag jättenöjd.

Jag tog inga bilder på solnedgången, jag skulle se hur fort jag kunde springa fem km (30:45), men imorse knäppte jag av ett par!

20110729-234216.jpg

20110729-234252.jpg

20110729-234318.jpg

A different kind of amusement park

Bara sten say you? Heaps of fun says I. Idag vaknade vi till strålande sol på västkusten och Mollösund. Vi brukar försöka få in ett par dagar här varje sommar och en tradition är att springa på klipporna vid havet. Det är en otrolig frihetskänsla att stå högt upp på en klippa och titta ut över havet och känna den ljumma vinden i håret.

I en och en halv timme var vi ute, Kärleken och jag. Hoppandes mellan klippor, klättrandes upp på toppar, springandes över berg och forcerandes stora partier djup ljung och enbärssnår. Vi har väl ett och annat rivsår på benen nu men det är det värt. Förkylningen känns äntligen rätt avlägsen men jag tycker att jag är i dålig form. Å andra sidan jämför jag mig med konditionsmonstret Kärleken…

En sak som är svår här på västkusten är maten. Det finns alldeles för mycket god mat. Fantastiska röror från Stocken, himmelsk aioli från Larsson och så är det lite mycket efterrätter med. Viktmålet för den här veckan blir att behålla vikten från förra veckan. Att hoppas på nedgång är bara utopi. Anyway, på västkusten njuter jag av livet!

Här är bilder på terrängen och så en vansinnigt ful bild på Kärleken och mig. Solen var stark så vi såg ingenting av vad vi fotade. Blåste gjorde det visst också…

20110728-231224.jpg

20110728-231247.jpg

20110728-231305.jpg

20110728-231336.jpg

TRX på landet

Kärleken köpte ett set med TRX-band inför resan så att vi skulle kunna köra lite styrketräning också. Idag invigdes de med en genomkörare av kroppen. TRX är inte för tunnisar; det är tungt, lite krångligt och kräver fokus. På ca 45 min jobbade vi igenom kroppen och jag tror faktiskt att jag kommer få lite träningsvärk imorgon! Nedan ser ni bilder på några av övningarna.

Nu går färden vidare. Vart vi ska får ni se senare!

20110727-134923.jpg

20110727-134959.jpg

20110727-135454.jpg

20110727-135523.jpg

Nederlag: Morsan vann

Förkylningen är inte ute ur kroppen, nej. Var ute och joggade med mamma runt femman på Rocklunda. Pulsen rusade och jag torskade stort mot mamma. Låg på en puls runt 175 redan efter en kilometer och därifrån blev det värre tills jag maxade på 192. Galet! Det absolut värsta var att mamma vann. Hon bara joggade på och förbi helt oberörd. Det svider mest faktiskt. Mamma och jag är inte som mor och dotter flest utan vi smygtävlar hela tiden och ökar tempot lite i taget samtidigt som vi flämtar ”vad trevligt vi har det”. Sen är det vm på slutet för att komma först i mål eller vad det nu är vi håller på med. Mamma har inte slagit mig sedan min första skejtvasa för tre år sedan och då hade hon ett enormt tekniskt försprång som hon seglade på.

På eftermiddagen förflyttade vi oss till nästa set föräldrar och Arboga. Vi har, hör och häpna, spelat golf. Eller vi har slagit några hinkar på rangen. Det räckte för mig, så kul tycker jag inte att det är. Hade väl lite kvar av svingen men någon golfspelare blir jag nog inte.

20110726-172918.jpg

20110726-172959.jpg

Invägning vecka 7: det händer saker!

Det gör det verkligen. Klev upp på päronens våg och den visade 71,9. Det är ett helt kilo sedan förra veckan! Total nedgång om man räknar från starten är -1,5. Det blir ju mer om man räknar de extra kilona under midsommarhaveriet men eftersom det var en uppgång efter start räknar jag det inte.

Jag är som sagt hemma hos päronen och vägde mig på deras våg men jag kontrollvägde mig på vågen hemma igår och då visade den 72 så dagens siffra är fullt rimlig.

Nu ska jag ut i Rocklunda och testa hur mycket av förkylningen jag har kvar i kroppen! Med mig ska jag ha mamma och den unsnoozeable väckarklockan, Voffisen. Han kom in och väckte mig vid sju och vägrade ge upp innan vi klev upp. Så här såg det ut imorse. Han stod vid sängkanten och tjatade: ”Kliv upp annars slickar jag på dig!”

20110726-095828.jpg

Fungerande igen

Den första chocken har lagt sig och jag har långsamt börjat fungera igen. Det som hände i fredags, det fruktansvärda, satte mig helt ur kurs. Dels för att jag har nästan hela min släkt i Oslo, dels för att jag verkligen känner med de drabbades familjer. Vi miste min kusin för många år sedan när han var bara 17 år, lika gammal som några av de döda ute på Utøya, så jag vet vilken jobbig väg tillbaka de har. Att jag inte har bloggat förrän nu beror helt enkelt på att jag inte kände det rätt. It didn’t seem right to just get on with it. Fortsätta som om allt var som vanligt liksom. Jag har haft tur. Ingen i min släkt har skadats, inga av mina vänner som befann sig i Oslo råkade illa ut. Jag är väldigt glad att vi redan innan allt det här hände hade bestämt att vi skulle träffa familj och släkt på semestern.

Det känns nästan fel att byta ämne fast det hör ändå ihop. Jag kunde idag, för första gången på 11 dagar, ta på mig träningskläder. Förkylningen är inte helt ute ur kroppen än men kroppen fungerar i alla fall för jag blir inte längre andfådd av att kliva upp ur soffan och gå ut i köket. Med huvudet fullt av osorterade tankar beslöt jag mig för att ta en powerwalk runt Brunnsviken. I två timmar fick jag bearbetat allt som rörde sig i mitt huvud. Stora tankar, små tankar, ilska, ledsamhet – det mesta avhandlades. Det känns skönt att ha fått svettas lite, väcka kroppen ur dvalan och långsamt börja processen med att gå vidare.

Vad ska man skriva om idag då?

Tja, det händer ju inte så mycket i träningsväg just nu. Jag mår avgjort mycket bättre idag, är på kontoret och har flängt runt på stan i massa ärenden men träna är ju lite för tidigt att göra än. Således har jag nada att skriva om.

Hur ska man då fylla ett helt blogginlägg med massa text när man inte har något att skriva om? Och gör så att inlägget engagerar, får folk att tycka saker, hejar och peppar, planerar och funderar. Det är inte alldeles lätt ska jag säga. Det är då man får ”gå in i sig själv” och fundera högt på saker som andra kanske också går och funderar på. En sådan sak verkar vara vikt.

Ni läser ju mina inlägg och vet att jag just nu håller på att logga allt jag äter för att vinna över Löparbästisen i försten ned fem kilo. Även andra bloggare funderar just nu på vikten och vad den gör för det egna välbefinnandet. Och det är väldigt prestationskopplat. Man outar sin vilja att gå ned i vikt för att dels få pepp av andra, dels få den där extra skjutsen av att man har talat om vad man vill och därmed också får stå för det. En logisk följd av det är att man skapat sig ett projekt som man måste fullfölja annars är man en som ger upp, misslyckas, är en dålig människa – i sina egna ögon och det man tror att andra ser. Den negativa spiralen vrider sig ytterligare ett varv. Ytterligare ett måste, ytterligare ett ok som redan ligger över ganska tungt lastade axlar. För det var ju inte i ärlighetens namn det första projektet man satt sig på att göra, eller hur?

Det krävs väldigt mycket om man vill gå ned i vikt. Det krävs determination, karaktär, vilja, pannben – och hjälp. Det är jättesvårt att göra det själv. Särskilt om man ska bryta gamla invanda mönster behöver man någon som står bredvid och kikar ned i korgen på ICA eller på tallriken på lunchen. Invanda mönster betyder faktiskt att hjärnan kopplar av och handlar på rutin. Inte lätt att vara uppmärksam på det man gör då.

Det jag vill ha sagt med allt det här är att man aldrig ska känna sig som en dålig människa. En väg är aldrig spikrak, en viktresa aldrig en ständigt nedåtgående kurva kantad av broccoli. Man ramlar av vagnen ibland. Man äter ibland fel saker. Man handlar ibland på rutin. Men tänk på att varje gång du känner dig som en dålig människa för att du ätit en portion för mycket, en tårtbit istället för en knäckemacka till mellanmål – det är ingen katastrof. Det blir ett extra varv träning bara. Ingen fara på taket. Var glad och må bra. Typ så.

Mina vikttips blir alltså som följer:

Logga allt du äter. Och var ärlig. Det är bara du själv som ska läsa och det är bara digsjälv du ljuger för om du inte skriver upp allt. När du ser svart på vitt vad du äter kan du förändra.

Träna. Energin som går in måste förbrännas tillsammans med det som redan finns lagrat. Inga konstigheter. Mindre in, mer ut = lättare kropp.

Säg ditt mål högt men be samtidigt om hjälp. Låt andra hjälpa dig loss ur rutiner och vara karaktär åt dig när du själv inte orkar vara stark.