Morgonens tillhåll

Det går bakåt det här. Igår träffade jag en sjukgymnast som jag hoppades skulle ge mig ett redigt tråkigt träningsprogram (för det är sånt de gör) som jag skulle följa i två månader och så skulle allt lösa sig. Men det var ju bara önsketänkande. Istället skickar hon mig till en idrottsläkare för att kolla höfterna. Om ni kommer ihåg hade jag rejält ont i höfterna för ett år sedan när jag skulle sparka och det har suttit i sedan dess men på ett annat sätt. Nu gör det ont när jag gör squats, det nyper till längst ner i rörelsen, och när jag stretchar baksida lår nyper det också.

Så nu sitter jag här på Cityakuten och väntar på att få träffa en ortoped som kan skicka mig till en idrottsläkare. Det är lustigt, de öppnar 8 och jag var här tio över men det var redan 20 pers framför mig i kö! Hoppas alla söker för nåt medicinskt så jag får ha ortopeden för mig själv! Uppdaterar er på utvecklingen senare.

20111025-082314.jpg

Sugar indulgence weekend

Det är ju lite ironiskt att jag i fredags var så stursk och att jag typ hela helgen sedan har fullständigt hoppat på sockertåget igen. Men så är det. Det var så alldeles för tråkigt att vara utan så jag tog mig en undantagshelg som innehållit diverse gott som kladdkaka och hembakta bullar (I make some mean kanelbullar!).

Jag har också rehabbat hemma med bland annat gummibandsgång och spegelkarate. Det sistnämnda är att stå och göra stillastående och kontrollerade sparkar. Faktiskt mycket jobbigare än man tror.

Annars har jag hunnit med att köpa brudklänning som sitter som ett smäck så årets mission är att inte ändras för mycket i storlek och gå på utflippad 70-talsfest.

Vad har ni gjort i helgen?

20111023-220509.jpg

20111023-220523.jpg

20111023-220534.jpg

#Nocandy2011 still in effect!

Helt plötsligt kom det fram stora godisskålar på kontoret så här lagom till eftermiddagen. Det är ganska ovanligt att det händer så det blev lite ståhej över det. Själv har jag lyckats ge alla Dåligt Samvete genom att högt (och lite pompöst!) proklamera att jag minsann inte äter godis! Det är ju så att vi är inne i slutet av #nocandy2011.

Jag har lite dålig koll på hur det har gått för de andra men jag har faktiskt klarat det så här långt utan en enda regelrätt godisbit, alltså lösgodis eller choklad och sånt. Snart tio månader! Det har hittills bara varit riktigt svårt en enda gång och det var i påskas. Totalstoppet har varit lyckat alltså. Det här sockerstoppet jag håller på med kommer nog inte att vara lika länge, det är mer en typ av experiment. Det har nästan gått fyra veckor utan kakor och bullar – och det går förvånansvärt bra. Jag har inte dött. Å andra sidan har det inte hänt något annat heller. Samma med godisstoppet. Det har inte inneburit någon förändring alls tycker jag. Jag är inte piggare, mår bättre generellt, har bättre hud, starkare naglar, you name it av saker folk säger händer när de slutar äta sötsaker. Jag tror det är buffel och båg, jag. Vad tror ni?

Den torraste träningen ever

Träningstorkan fortsätter och dagens möte med Stuntmannen blev mest sprattlande på golvet och stretching. Vi har rullat på en lila foamrulle för att hitta konstiga punkter överallt som ska göra ont och vi har försökt stretcha alla möjliga muskler i benen. Jag skriver försökt för jag är tydligen lite för rörlig och jag kommer liksom inte åt att dra i alla muskler. Men för att väga upp det hela har Stuntmannen utlovat ett överkroppsstyrkeprogram så det blir en kombo av A och B så jag inte helt dör av tristess!

För övrigt, Stuntmannen har fått ett nytt smeknamn. Princess! Han sa det själv när han försökte sätta regler. Jag var Mario som bara sprang runt och han var prinsessan som bestämde. Jag är inte helt säker på att han har spelat Super Mario och vet hur rollerna i spelet är fördelade maktmässigt…

20111021-095039.jpg

Katastrof: Träningsförbud!

Stuntmannen läser min blogg och tycker att jag fokuserar för lite på rehab och för mycket på allt annat så i morse gav han mig träningsförbud för all annan träning än rehab. What’s up with that? Hur ska jag överleva detta? Det som gör träningen så härlig och rolig är att ta i, svettas, lyfta på vikter, springa långt och känna sig sopslut. Att sitta och vifta på benen med två kilosvikter eller sprattla med gummiband är inte ens en tjugondel så roligt. Dessutom kan man ägna massor med tid åt det utan att känna att man tränat.

Det ger mig tre val som jag ser det:
A: Göra som han säger
B: Göra som jag vill men mörka det
C: Kombo av de båda och köra rehab och allt annat skoj i smyg á la Lotta på Bråkmakargatan

Jag tänker att det smartaste valet är nog A men att lite civil olydnad måste till för att jag ska hålla mig sane. Vi får se.

Jag har i alla fall till slut bestämt mig för att jag vill tillbaka in i gin och ställa mig på mattan igen. Vet inte om jag vill tävla men jag vill känna flowet av karaten igen. Fast jag måste erkänna att jag är lite rädd för fler skador. Inte så mycket den långsiktiga konsekvensen av dem utan mer smärtan och den extremt obehagliga känslan man får i kroppen när det går åt helvete. Det är svårt att beskriva den men den riktigt skär genom hela kroppen. Fast om jag följer alternativ A slipper jag förhoppningsvis det.

20111020-211449.jpg

Om att träna med mensvärken från hell

Ja, det är inte så mycket att säga mer än att det inte är trevligt alls och att det liksom ens planer. Ikväll skulle jag skriva ett triumferande inlägg om att jag kört spinning back to back i två timmar och 15 minuter och om hur jag pushade mig tills mjölksyran stod som fontäner ur öronen.

Första passet gick rätt ok, kände av krampen i magen lite men fick ändå rätt mycket effekt ur kroppen. På det andra passet slog smärtan till direkt men jag ignorerade det. Det första stegringen fick jag ändå något ur. Sen var det stopp. Eller jag pushade på i ytterligare en timme men sen var det totalt fullt stopp. Magen ville inte köra mer. Schmertzen haben. Ordentliga sådana.

Smög ut ur klassen när det var en kvart kvar och skramlade således ihop två timmars spinning fast av dem gick en på halvfart.

Nu ligger jag ihopskrynklad i soffan och tycker synd om mig själv. Det är inte alltid en dans på rosor det hära livet.

20111018-214043.jpg

Halsbrytande morgonpromenad

Efter helgens TOTAL NOTHINGNESS där jag inte gjort annat än att ligga raklång i soffan och sett filmer back to back kändes det skönt att kicka igång igen med en morgonpromenad. Det här inlägget både går (och skrivs) i rasande tempo så det bör också läsas så. Gärna med italiensk brytning och mycket armfäktande. Eller fjortisfort. Hmm…

I alla fall. Jag vaknade 20 minuter innan klockan skulle väcka mig efter en konstig dröm som hör hemma i en helt annan typ av blogg än den här. Klev jag upp? Tok heller! Jag låg kvar och mös i värmen och när klockan sedan ringde snoozade jag trots att jag var vaken. 7 minuter över sex skrapade jag mig själv ur sängen och började ta på mig massa lager träningskläder. Eftersom jag inte morgonpromenerat på typ jättelänge hade jag ingen aning om vad och hur mycket jag skulle ta på mig. Under parollen hellre för kallt än för varmt sa jag hejdå till Kärleken (som låg under en filt i soffan och kollade på en extremt gammal sitcom med Tim Allen) och gick ut.

Det var kallt. Jag frös typ skitmycket innan jag efter så där 2,5 km blivit någorlunda varm. Mörkt var det också. Fast inte i Hagaparkens utkanter för där ligger Haga Forum som med sina blåvita strålkastare mer ser ut som en slags überbevakad forskningsanläggning. I alla fall gick jag där och såg staden vakna och lyssnade på sådan där konstig musik som man bara hör på P3. Liksom mycket plingande och märkliga artister som ingen hört om, om man inte är extrem indie och klär sig i manchester.

Typ mitt inne i parken håller Staden på med någon slags rörarbeten och har stängt av, fast folk är smartare och har gjort en stig runt men jag valde att gå genom skogen istället. Och det var värsta spöktimmen! Du kanske tror att det är mest spöken ute på vift runt tolvsnåret sådär men icke! Spökena vet att då är det becksvart så då syns de inte och hur skrämmande är man om man inte syns? Just det! Alltså, typ runt 06:45 är det spöktimme. Då är det fortfarande mörkt men på väg att bli ljust och man ser nästan ingenting. Självklart mötte jag en kvinna som kom ut ur skogen precis då (gråklädd självklart så hon absolut inte syns förrän i sista stund) och jag hoppade till en smula. Tände lampan på telefonen för att försöka se lite mer men räckvidden på en sådan är ju liksom begränsad så det var också helt pointless. Det som också gör det här till en särskild spökplats är att det liksom alltid är plötslig radioskugga när man går in i skogen. Ena sekunden är det fine, man lyssnar på radion i telefonen, och nästa är det helt tyst. Eerie

Ungefär nu önskar jag att det här var en videoblogg så att jag kunde säga allt det här och inte behöva skriva ned det.

Vidare så. Planen var att mjukstarta med en timmes powerwalk så när jag kommit ut ur skogen igen hade det börjat ljusna ordentligt. Jag tänkte att jag skulle runda Danne och Vickans hus och så gå hem men ett plötsligt infall fick mig att ta en stig som jag inte gått på förut. Och TUR var väl det! För vad hittar jag? Massa tuffa ruiner! I love old stuff och gamla hus som inte längre finns! Det fanns något slags staket som hävdade att man inte fick klampa omkring där men det hittade jag först efter att jag klampat omkring så oops! Det blev självklart fotopaus och lite skuttande och föreställande av vad det kan ha varit som hade stått där. Gick ett varv runt hela konkarongen och hittade till slut en skylt som berättade att det inte alls var en ruin utan en grund till ett slott som aldrig byggdes. Man typ dödade kungen innan han var klar och då användes allt tegel till ett annat hus istället. Tough luck.

Efter att ha hoppat runt det dära och klampat lite på historisk mark var det dags att sticka hem för en snabb dusch och in i kavajen. Jobbvecka! Ser fram emot att dra till kontoret och träffa kollegorna för i ärlighetens namn, det är rätt trist att sitta hemma och jobba och ha Oprah och Rachel Ray som extremt pratiga bordsgrannar. They just don’t know when to shut up!

Nu: bildkavalkad!

/Syrechockad Heidi efter total innehelg.
P.S. Det var inget halsbrytande med min morgonpromenad. Jag tyckte bara att rubriken blev lite catchy!

20111017-083623.jpg

20111017-083634.jpg

20111017-083649.jpg

20111017-083714.jpg

20111017-083728.jpg