Den torraste träningen ever

Träningstorkan fortsätter och dagens möte med Stuntmannen blev mest sprattlande på golvet och stretching. Vi har rullat på en lila foamrulle för att hitta konstiga punkter överallt som ska göra ont och vi har försökt stretcha alla möjliga muskler i benen. Jag skriver försökt för jag är tydligen lite för rörlig och jag kommer liksom inte åt att dra i alla muskler. Men för att väga upp det hela har Stuntmannen utlovat ett överkroppsstyrkeprogram så det blir en kombo av A och B så jag inte helt dör av tristess!

För övrigt, Stuntmannen har fått ett nytt smeknamn. Princess! Han sa det själv när han försökte sätta regler. Jag var Mario som bara sprang runt och han var prinsessan som bestämde. Jag är inte helt säker på att han har spelat Super Mario och vet hur rollerna i spelet är fördelade maktmässigt…

20111021-095039.jpg

Katastrof: Träningsförbud!

Stuntmannen läser min blogg och tycker att jag fokuserar för lite på rehab och för mycket på allt annat så i morse gav han mig träningsförbud för all annan träning än rehab. What’s up with that? Hur ska jag överleva detta? Det som gör träningen så härlig och rolig är att ta i, svettas, lyfta på vikter, springa långt och känna sig sopslut. Att sitta och vifta på benen med två kilosvikter eller sprattla med gummiband är inte ens en tjugondel så roligt. Dessutom kan man ägna massor med tid åt det utan att känna att man tränat.

Det ger mig tre val som jag ser det:
A: Göra som han säger
B: Göra som jag vill men mörka det
C: Kombo av de båda och köra rehab och allt annat skoj i smyg á la Lotta på Bråkmakargatan

Jag tänker att det smartaste valet är nog A men att lite civil olydnad måste till för att jag ska hålla mig sane. Vi får se.

Jag har i alla fall till slut bestämt mig för att jag vill tillbaka in i gin och ställa mig på mattan igen. Vet inte om jag vill tävla men jag vill känna flowet av karaten igen. Fast jag måste erkänna att jag är lite rädd för fler skador. Inte så mycket den långsiktiga konsekvensen av dem utan mer smärtan och den extremt obehagliga känslan man får i kroppen när det går åt helvete. Det är svårt att beskriva den men den riktigt skär genom hela kroppen. Fast om jag följer alternativ A slipper jag förhoppningsvis det.

20111020-211449.jpg

Om att träna med mensvärken från hell

Ja, det är inte så mycket att säga mer än att det inte är trevligt alls och att det liksom ens planer. Ikväll skulle jag skriva ett triumferande inlägg om att jag kört spinning back to back i två timmar och 15 minuter och om hur jag pushade mig tills mjölksyran stod som fontäner ur öronen.

Första passet gick rätt ok, kände av krampen i magen lite men fick ändå rätt mycket effekt ur kroppen. På det andra passet slog smärtan till direkt men jag ignorerade det. Det första stegringen fick jag ändå något ur. Sen var det stopp. Eller jag pushade på i ytterligare en timme men sen var det totalt fullt stopp. Magen ville inte köra mer. Schmertzen haben. Ordentliga sådana.

Smög ut ur klassen när det var en kvart kvar och skramlade således ihop två timmars spinning fast av dem gick en på halvfart.

Nu ligger jag ihopskrynklad i soffan och tycker synd om mig själv. Det är inte alltid en dans på rosor det hära livet.

20111018-214043.jpg

Halsbrytande morgonpromenad

Efter helgens TOTAL NOTHINGNESS där jag inte gjort annat än att ligga raklång i soffan och sett filmer back to back kändes det skönt att kicka igång igen med en morgonpromenad. Det här inlägget både går (och skrivs) i rasande tempo så det bör också läsas så. Gärna med italiensk brytning och mycket armfäktande. Eller fjortisfort. Hmm…

I alla fall. Jag vaknade 20 minuter innan klockan skulle väcka mig efter en konstig dröm som hör hemma i en helt annan typ av blogg än den här. Klev jag upp? Tok heller! Jag låg kvar och mös i värmen och när klockan sedan ringde snoozade jag trots att jag var vaken. 7 minuter över sex skrapade jag mig själv ur sängen och började ta på mig massa lager träningskläder. Eftersom jag inte morgonpromenerat på typ jättelänge hade jag ingen aning om vad och hur mycket jag skulle ta på mig. Under parollen hellre för kallt än för varmt sa jag hejdå till Kärleken (som låg under en filt i soffan och kollade på en extremt gammal sitcom med Tim Allen) och gick ut.

Det var kallt. Jag frös typ skitmycket innan jag efter så där 2,5 km blivit någorlunda varm. Mörkt var det också. Fast inte i Hagaparkens utkanter för där ligger Haga Forum som med sina blåvita strålkastare mer ser ut som en slags überbevakad forskningsanläggning. I alla fall gick jag där och såg staden vakna och lyssnade på sådan där konstig musik som man bara hör på P3. Liksom mycket plingande och märkliga artister som ingen hört om, om man inte är extrem indie och klär sig i manchester.

Typ mitt inne i parken håller Staden på med någon slags rörarbeten och har stängt av, fast folk är smartare och har gjort en stig runt men jag valde att gå genom skogen istället. Och det var värsta spöktimmen! Du kanske tror att det är mest spöken ute på vift runt tolvsnåret sådär men icke! Spökena vet att då är det becksvart så då syns de inte och hur skrämmande är man om man inte syns? Just det! Alltså, typ runt 06:45 är det spöktimme. Då är det fortfarande mörkt men på väg att bli ljust och man ser nästan ingenting. Självklart mötte jag en kvinna som kom ut ur skogen precis då (gråklädd självklart så hon absolut inte syns förrän i sista stund) och jag hoppade till en smula. Tände lampan på telefonen för att försöka se lite mer men räckvidden på en sådan är ju liksom begränsad så det var också helt pointless. Det som också gör det här till en särskild spökplats är att det liksom alltid är plötslig radioskugga när man går in i skogen. Ena sekunden är det fine, man lyssnar på radion i telefonen, och nästa är det helt tyst. Eerie

Ungefär nu önskar jag att det här var en videoblogg så att jag kunde säga allt det här och inte behöva skriva ned det.

Vidare så. Planen var att mjukstarta med en timmes powerwalk så när jag kommit ut ur skogen igen hade det börjat ljusna ordentligt. Jag tänkte att jag skulle runda Danne och Vickans hus och så gå hem men ett plötsligt infall fick mig att ta en stig som jag inte gått på förut. Och TUR var väl det! För vad hittar jag? Massa tuffa ruiner! I love old stuff och gamla hus som inte längre finns! Det fanns något slags staket som hävdade att man inte fick klampa omkring där men det hittade jag först efter att jag klampat omkring så oops! Det blev självklart fotopaus och lite skuttande och föreställande av vad det kan ha varit som hade stått där. Gick ett varv runt hela konkarongen och hittade till slut en skylt som berättade att det inte alls var en ruin utan en grund till ett slott som aldrig byggdes. Man typ dödade kungen innan han var klar och då användes allt tegel till ett annat hus istället. Tough luck.

Efter att ha hoppat runt det dära och klampat lite på historisk mark var det dags att sticka hem för en snabb dusch och in i kavajen. Jobbvecka! Ser fram emot att dra till kontoret och träffa kollegorna för i ärlighetens namn, det är rätt trist att sitta hemma och jobba och ha Oprah och Rachel Ray som extremt pratiga bordsgrannar. They just don’t know when to shut up!

Nu: bildkavalkad!

/Syrechockad Heidi efter total innehelg.
P.S. Det var inget halsbrytande med min morgonpromenad. Jag tyckte bara att rubriken blev lite catchy!

20111017-083623.jpg

20111017-083634.jpg

20111017-083649.jpg

20111017-083714.jpg

20111017-083728.jpg

Sjuk efter något annat

Jag är visserligen fortfarande inte helt pigg och har soffkontorstjänst idag också men just nu är jag mest sjuk efter något annat. Jag vill verkligen ut och resa! Helst vill jag åka till New York igen. Det är många i bekantskapskretsen som åker dit just nu och jag känner att det verkligen kliar i fingrarna efter att boka en resa.

Just nu kollar jag extra mycket på Topphälsas och Springtimes tjejmil som jag var sugen på redan förra året. Should I stay or should I go?

Håller i och för sig på att boka in en liten resa i slutet av november men inte riktigt så långt bort. Kärleken och jag planerar en liten tur till Jokkmokk för att åka skidor ihop med Jokkmokks Skidklubb och vår skidcoach Mattias Svahn. Så långt norrut har jag aldrig varit förut!

Immunförsvarsdipp

Har öppnat hemmakontoret idag. Känner mig inte alls tiptop utan rätt hängig om jag ska vara ärlig. Då är det faktiskt riktigt skönt att man kan ställa in möten, ta det man ändå måste över telefon och kunna sitta i soffan och jobba med laptopen, en kopp hett te, filtar och en brasa sprakandes i bakgrunden.

Life is, trots lite krångel med hälsan, good!

20111013-132400.jpg

Bryta ökenvandringen?

En kollega fyller år så det finns tårta att tillgå. Den ser väldigt god ut. Ska man bryta sockerstoppet för en bit tårta? Jag har ju faktiskt inte sagt hur länge den här sockerfriheten ska pågå. Jag har ju egentligen inte ens bestämt mig för att sluta liksom. Ska fundera under eftermiddagen fast jag är egentligen inte så sugen på tårta. Det är nog mer grejen.

I övrigt ställer jag in dagens träning. Känner att immunförsvaret är lite på svaj, har bland annat varit lite snuvig i ett par dagar och fått en början till ett munsår, och då kanske det är bättre för kroppen att vila. Kommer nog att ställa in PT-timmen med Stuntmannen imorgon bitti också. Tror att det är bäst att låta kroppen får återhämta sig lite.

20111012-151500.jpg

Fotolös träning

I två dagar har jag nu tränat utan att knäppa av en endaste bild att visa. Skandal!

Så illa är det kanske inte. Igår körde jag rehab en timme på lunchen men det tyckte jag var så tråkigt att det inte ens var värt att blogga om. Jag känner liksom inte att det går framåt där. Kanske man ska hitta ett annat upplägg. Eller så måste jag få in fler rehabpass i veckan. Måste tjöta lite med Stuntmannen om det hela.

Idag var det dock annat ljud i skällan (inte för att jag fotade men ändå). Trots crappy sömn, hade ett litet tantrum som vi kan avhandla en annan dag, och bristande motivation, hade en argumentation med mig själv i morse: träna eller inte träna, blev det en tur till gymmet på lunchen och helt spontant fick jag med mig min kollega Eric. Det blev marklyft, frivändningar, bänkpress (där jag presterade sjukt dåligt), ryggresningar och mage (plankan). Stuntmannen hittade oss (han är alltid där och håller ett öga på vad jag har för mig. Myspass verkar vara ett minne blott…) mot slutet av passet och hejade på. Jag är nöjd med passet och känner att det blev riktigt bra träning. Skulle ha pushat mig själv lite hårdare på magövningarna men annars så var det bra.

Just ja, nu har det blivit 15 och en halv kaklösa och nästan sockerfria dagar! En halv månad! Who knew att jag kunde det bara så där och utan att riktigt bestämma mig för det. Hittills har förändringen i humör, mående, form och vikt varit – nada. Jag tycker att jag får väldigt lite lön för mödan faktiskt. Hade liksom förväntat mig att 10 kilo skulle ramla av bara sådär. Ok, kanske inte 10 då men två. Eller tre. Vi är i alla fall inne i vecka tre och snart måste det ju hända något, eller hur?

Tre timmar spinning och en dansklass!

Precis som förutspått sladdade jag in med två minuter till godo. Hann precis kasta av mig grejerna och hoppa på cykeln. Första passet leddes av Terese, andra av Soffan och det tredje (som jag var på) leddes av Jimmy. Mellan Soffan och Jimmy valde jag att pausa lite från cykeln och hoppa in på en dansklass. Dans är, som ni vet, inte en av mina specialgrenar men jag skulle verkligen vilja kunna. Det gick faktiskt lite bättre än vanligt och jag lyckades lära mig koregorafin. Därmed inte sagt att jag kan sluta mitt jobb och bli dansare på heltid för vackert var det inte men jag ser det som utveckling!

All in all var det ett fenomenalt sätt att spendera söndagen. Fyra timmars träning, riktigt trevliga människor och möjligheten att göra något bra samtidigt! Stort tack till alla som var med och arrangerade!

Jag fotade inte så mycket under dagen, det var liksom inte prio riktigt för mig. Däremot fotade massa andra så jag ska se vad jag kan länka upp senare.

20111009-155335.jpg

Pepp för massa rosa spinning!

Som jag skrev igår skulle jag cykla massa idag. Det är ett rosa bandetevent som står på agendan. Det är ett perfekt upplägg; träna samtidigt som man ger pengar till bröstcancerforskningen.

Jag är i vanlig ordning lite sen för jag hade bommat att kolla hur jag skulle ta mig till Sportlife Östermalm där eventet hålls. Kommer nog insladdande precis i tid med andan i halsen. Tur att jag redan är ombytt och dagen till ära klädd i rosa!

20111009-085239.jpg