Dag 29 – Jobba-sent-fällan

Idag är första dagen på den här månaden då jag faktiskt varit tvungen att sitta några timmar extra på kontoret för att få kontroll över to-do-listan. Som vanligt när man sitter sent är man ganska trött i huvudet vilket ju gör att kroppen (eller är det knoppen? 🙂 ) vill ha något att tugga på. Med fördel något sött. Idag hade jag tur. Jag hade halva salladen från lunchen kvar, den var tänkt att bli morgondagens lunch men inmundigades nu istället. Hade jag inte haft den hade det varit en stor risk för djupdykning ner i kaklådan. Jag fuskade med några extra skivor knäckebröd med smör på, det var lite lite mat kvar, och känner att det ska bli väldigt skönt att hela det här spektaklet är över i morgon. Nu tycker jag inte att det har hänt något på ett tag och jag räds lite att kliva upp på vågen och ta fram måttbandet. Jag är lite orolig för att det inte ska ha haft någon effekt mer än de första centimetrarna och kilona jag tappade. Måste försöka intala mig själv att det är bra ändå liksom. Jag vet ju med mig att jag inte varit petimeternoga med vad jag ätit. Alltså, jag har inte käkat några bullar, godis, druckit läsk eller andra monsterbovar (förutom festen i lördags då) men det har kanske blivit lite större portioner än angivit i kostschemat. Alla säger att jag har varit stark och duktig men jag vet inte. De som har följt schemat enligt konstens alla regler har varit duktiga men jag kvalar väl in på en semiduktig plats.

I morgon tänkte jag reflektera lite över vad jag tar med mig ut av Fitnessfighten. Det är en del ändå, det trodde jag inte när jag började. Det är ju inte rocket science liksom. Men mer om det i morgon.

Dagens bild är från träningspasset i morse och en smygfotad bild på gymvärldens kanske störigaste dude. Han satt först på en cykel bredvid mig och stånkade. Och det var väl fine även om jag tyckte att det var konstigt att han lät så mycket för så låg kadens och lite motstånd. Sedan satte han sig vid roddmaskinen och stönade så det lät i hela gymmet. Efter det kom han bort till vikterna där jag låg och fokuserade och började köra lite rehab-övningar för sina knän (vi knä-barn känner igen varandra…) och lät som om han höll på att persa i bänkpress eller något. Alltså brutala stön som till och med skulle varit högljudda för sängkammar’n. Ett tag var det så illa, orgasmbröl på varje repetition, att jag på allvar funderade på att be honom att lägga av för det störde min träning. Som tur var, var jag mer eller mindre färdig då så det gick vägen utan att jag behövde be honom fara och flyga. Hur hade ni gjort? Hade ni sagt till?

20121029-185820.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s