Matförsoning

Jag är osams med maten. Inte så att jag är sjuk eller så, utan mer att den mat jag tycker är god, den är dålig för mig. Som grönsaker, om det nu är så jädrans nyttigt, varför är de inte goda då? Va? Man måste ju ha kött och dressing och massa annat gojs på för att det ska gå att äta! Det kan ju inte vara naturens mening? Om vi var menade att äta greensakes, då hade väl evolutionen sett till att våra smaklökar anpassats till smakerna så att vi såg till att äta det mer.

Men nu är världen upp och ner och det som jag älskar mest, bakverk med fett och socker, kan inte konsumeras i någon större mängd utan att det straffar sig. Jag måste försonas med grönsakerna. Tvinga mig att lära mig gilla blomkål och tomater. Intala mig att det är gott. Försaka det goda till förmån för en bit palsternacka… Mmm…

Men som idag när det var semmeldag – inte kan man förväntas ta bara en?

//en som har semmelångest och inte hann fota dem för att de käkades upp för snabbt.

3 thoughts on “Matförsoning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s