Sugar indulgence weekend

Det är ju lite ironiskt att jag i fredags var så stursk och att jag typ hela helgen sedan har fullständigt hoppat på sockertåget igen. Men så är det. Det var så alldeles för tråkigt att vara utan så jag tog mig en undantagshelg som innehållit diverse gott som kladdkaka och hembakta bullar (I make some mean kanelbullar!).

Jag har också rehabbat hemma med bland annat gummibandsgång och spegelkarate. Det sistnämnda är att stå och göra stillastående och kontrollerade sparkar. Faktiskt mycket jobbigare än man tror.

Annars har jag hunnit med att köpa brudklänning som sitter som ett smäck så årets mission är att inte ändras för mycket i storlek och gå på utflippad 70-talsfest.

Vad har ni gjort i helgen?

20111023-220509.jpg

20111023-220523.jpg

20111023-220534.jpg

Mördarbacke och mördarboxning

Efter en riktigt skön vilodag med festligheter på kvällen igår slog jag till på ett dubbelpass idag. Först blev det ett backpass i Hammarbybacken. Kroppen var rätt seg efter en sen kväll och lite dricka men jag pushade rätt hårt ändå. Totalt blev det tre långa vändor upp med stavar och tre snabba ruscher i det brantaste partiet. Efter det hade jag ingen kräm alls i benen. Med mig hade jag fighter-Gitta och en tax som heter Allan, aka TigerAllan. Allan var inte alls på springa-upp-för-backen-humör. Gitta fick lura honom med godis hela vägen upp! Nerför vad det dock inga problem, fort gick det då!

Jag var inte så nöjd med passet så jag bestämde mig lite spontant för att haka på Gitta till Narva Boxningsklubb och köra med Åsa Sandell och de andra i Sweet Sunday Fight Club (fast vi körde idag…). Det blev ett rätt jobbigt pass och min boxningsteknik lämnar en hel del i övrigt att önska. Det skiljer sig ganska mycket från karaten.

In alles blev det en rätt skön dag och de båda passen kompletterade varandra fint. Känner mig nöjd med träningen. Kosten, ja, den har hamnat lite på sniskan men det skiter vi i!

Nedan en inte helt smickrande bild efter en riktigt jobbig tur uppför backen. Gitta har tagit bilden och Allan undrar vad jag håller på med.

20110619-000429.jpg

20110619-000448.jpg

Ordstopp och karate dito?

Ibland är det svårt att få ur sig ord till ett vettigt inlägg. Det vill sig inte riktigt och hur man än gör blir det inte intressant. Likväl ska jag trycka ur mig några stavelser om dagens pass och om det blir någon mer karate. Någonsin.

Efter att ha segat mig som fasen nästan en hel dag tog jag mig ut för en löprunda. Knäna kändes bra och jag ville testa mina gränser lite så jag gjorde ett försök på Brunnsviken runt. Sprang lite fort i början så det blev ganska jobbigt efter bara några kilometer. Jag vägrade dock ge mig när jag kollade pulsklockan och såg att det inte borde vara jobbigt. Dock har jag rätt ordentlig träningsvärk i benen efter igår, antar att kroppen svarade på styketräningen after all, och det var som att springa med stockar istället för ben. Jag klarade att pusha mig själv dryga åtta kilometer innan jag slog av på tempot till gång. Det är längdrekord sedan knätrasslet började i februari. När jag kommit nästan runt och skulle passera Frösunda kom jag på att det var något jag glömt. Karateklubben skulle ju ha avslutning idag i Hagaparken! Det blev till att börja springa igen för att se om de var kvar. Det visade sig att de var det och jag hamnade mitt i en brännbollsmatch. På liv och död, självklart. Lika självklart gav jag allt när det var min tur att skicka iväg bollen och springa. Precis när jag rundar tredje basen släpper det i knät. Lyckligtvis gick det bra, ingen större skada men det talar sitt tydliga språk: knät är inte stabilt och kommer inte hålla för karate i sitt nuvarande skick. Om de ska operera igen måste de öppna knät framifrån och göra ett riktigt stort ärr. Det vill jag inte. Alltså är det föga troligt att det blir någon mer karate för mig. Har inte tappat hoppet men det ser onekligen mörkt ut.

Till slut skrapade jag ihop 13,2 km löpning (minus ett par km gång på asfalt) och jag antar att jag får vara nöjd med det och att jag kan springa alls.

Ceremoni i Stadshuset

Ikväll var det alltså ceremoni i Stadshuset för alla som under 2010 tog ett SM-guld för en Stockholmsförening. Det var kanske 60 personer samlade i Prinsens sal och vissa sporter var lätta att gissa, typ 20 grabbar i likadana skjortor och slips (rugby) och tjejerna som var typ två meter långa (basket), andra var svårare. Till exempel de som vunnit i bågskytte. Hade aldrig gissat det om jag träffade dem på stan.

Det var i alla fall mycket trevligt. Idrottsborgarrådet höll ett litet tal och läste upp namnen på alla som vunnit så att vi fick komma fram och hämta en plakett. Sedan var det gruppfoto (ska leta upp det när det hamnar på the interwebz) och så en buffé på det.

Jag har verkligen saknat karategänget. Jag skrattade så jag hade ont i käkarna och alla peppade mig att komma tillbaka. Dessutom fick jag reda på att SM är senarelagt i år så då kanske det finns en chans att jag kan vara med och försvara mitt guld. Vore ascoolt!

Nu är det läggdags, startar dagen med en powerwalk med Affärsjuristen imorgon 06:30. Nedan följer några bilder jag tog med telefonen men ska som sagt leta fram lite andra bilder också.

Puss och god natt!

20110511-230619.jpg

20110511-230635.jpg

20110511-230651.jpg

20110511-230703.jpg

Vägen tillbaka?

Jag funderar mycket på vägen tillbaka just nu. Tillbaka till karaten. Vill jag dit? Vill jag testa knäna en gång till? Är det värt det?

Jag vet inte. Just nu vill jag mest åka skidor för att det är roligt och helt utan press. Och man får vara ute. Karate är ju ofrånkomligt en innesport. Samtidigt gnager det ju lite att liksom ”ge upp”. När jag har varit borta från karaten ett tag så börjar jag ju skuggboxas med spegeln. Och det måste ju betyda något, eller? Visst vill jag tillbaka?

Jag förstår Foppa

I dagarna är det många jag hör som pratar Foppas comeback. Igen. Alla säger egentligen samma sak: Varför ger han inte bara upp? Han är ju trasig!

Jag känner mig precis som Foppa just nu. Allt han vill göra är att spela hockey. He loves it! Jag är trasig men allt jag kan tänka på är att komma tillbaka till känslan jag hade igår på träningen. Hur jag vill uppleva den igen och adrenalinkicken man får på mattan. Håller mina knän för en vända till? Vetefan, men jag tänker i alla fall försöka.

Bild lånad från Aftonbladet.se

Helvetes jävla skit!

Rubriken kunde ha varit ”Helvete vilken fantastisk träning!”. För det var det. Jag var inne i ett otroligt flow, kroppen svarade, satte de flesta av mina tekniker, hade en otrolig känsla och driv i kroppen och det var verkligen så skönt att känna att jag inte tappat så mycket efter förkylningar och virus hit och dit. Så skulle jag avsluta träningen med en sista ingång och satsade allt på en spark mot huvudet. I det jag sätter den känner jag att benet jag står på inte vrider sig åt samma håll som resten av kroppen och knäskålen hoppar ur led. Tror jag. Det är i alla fall best case scenario. Worst case – korsbandet åt skogen igen. Och to make matters worse, den här gången var det andra knät så nu står jag här med två pajade knän.

Det hugger till precis under knäskålen när jag rätar ut benet så jag hoppas lite på att det bara var en liten urspårning men jag blir så frustrerad. Här satsar man, prioriterar bort vänner och Kärleken för idrotten och så får man bara det här. Jag kunde ju givetvis inte gå hem från dojon även om det inte är långt så jag tog en taxi. Tårarna rann hela vägen hem och när jag kom hem var jag tvungen att sätta mig ned på hallgolvet och bara storböla. Det är störtlöjligt men det känns som jag är i stor sorg. Är det över nu? Blir det inget mer? Kan jag repa mig från det här en gång till? (Kort amnes: har haft massa trassel med knäna förut, trasiga ledband, knäskålar ur led och genomgått både titthålsoperation och fått ett nytt korsband.)

Det känns som livet är slut. Eller som att jag blivit brutalt dumpad. Jag ska rycka upp mig men inte idag. Imorgon kanske.