Tråkperiod!

Trots att jag nu kör Hiit and Run-bootcampen då vill inte träningsmotivationen infinna sig. Jag kör mina pass men jag har ont i kroppen och känner mig tung. Vet inte vad det är alls! Känner inte igen mig eller kroppen faktiskt.

Det är tråkigt! Jag vill vara mig själv och gärna den vältränade varianten av mig själv. Den här heffaklumpvarianten gillar jag inte!

20131010-124438.jpg

Start: Project Fenix

Timeouten är över. Jag har de senaste två veckorna tjurat, funderat på om schack är något för mig, tröstätit allt av skräpmat jag kunnat komma över och allmänt tyckt synd om mig själv.

Men jag fixar det en gång till. Jag har ju inte mycket till val liksom. Jag kallar det Project Fenix efter fågeln som brinner upp och föds på nytt ur askan. Here we go!

Startpasset blandade jag rehabövningar och några överkroppsdito. Knät smärtar och tummen är inte bra än men nu är jag igång och härifrån finns det bara en väg framåt.

Passande nog, samtidigt som jag skriver de sista meningarna här ovan, startar introt till Eye of the tiger. Game on, game face on.

20130617-083439.jpg

WWMD – What would Marit do?

Ligger i soffan och försöker bestämma mig för om jag ska komma iväg på ett andra pass idag. Marit hade stuckit ut, no question about it.

Men kroppen är trött och jag känner mig som en disktrasa. På tre dagar har jag skramlat ihop 92,5 km. Vilket jag såklart är väldigt nöjd med men det känns som man måste ut på ett pass till. Ska ju bli Top 50, ni vet…

Rapporterar om jag lyckas ta mig ut.

20130331-170136.jpg

Det här med träningsdagbok

Det är tråkiga saker alltså. Det är därför jag aldrig får kläm på att fylla i FunBeat eller något annat. Man har liksom ingen lust när man är färdigtränad att veva igång datorn och göra’t. I alla fall har inte jag det. Men jag måste om jag ska lyckas med mitt mål. Så nu har jag fyllt i de senaste dagarnas träning och funderar på vad jag ska hitta på för svettigt aktivitet imorgon. Löpning känns inte aktuellt och jag måste göra något konditionsartat så jag funderar på om jag ska sätta mig på en motionscykel på gymmet i en timme. Pannbensodling om något!

Idag har jag vilodag, har varit i Finland över dagen och klev upp sjukt tidigt och det känns som kroppen ändå fick vara med om lite tuffare pass igår än den är van vid. Känner dock förvånansvärt lite av ansträngningen, typ lite ont i ett muskelfäste i armbågen men that’s pretty much it. Ibland blir jag lite förvånad över hur seg min kropp faktiskt är och vad den lyckas genomföra trots ganska dåligt med träning under en längre period. I andra fall är den ju helt värdelös och skör men det pratar vi inte om nu!

Vi är på gång! Träningsåret 2013 ligger bokstavligen för mina fötter och nu börjar allvaret!

Bild från bussfärden upp till Mora i fredags.Bild 2013-01-11 kl. 13.53 #2

Hälsa, vikt och träning

Dunno what it is, men helt plötsligt fylldes mitt flöde av blogginlägg om ideal, hälsa, vikt och träning. Komplicerade och svåra saker att bena ut, särskilt när de står i relation till varandra. I teorin är det plättlätt. Ideal är dåliga om det innebär att folk svälter sig själva eller på annat sätt sabbar sin hälsa. Om man tränar för att uppnå ett visst ideal eller nå en viss vikt riskerar man att alla de positiva effekterna av träningen försvinner och man uppnår definitivt inte hälsa. Och kombon av alla de här sakerna verkar också leda till ångest.

Vi har alla varit där. Man har stått på vågen och önskat att det inte var just de siffrorna som lyste tillbaka från displayen. Vi har alla ätit allt för mycket av något som definitivt inte klassas som hälsokost. Vi har ondgjort oss över de hemska smala idealen men i hemlighet önskat att vi såg ut som omslaget på valfritt nummer av Fitness Magazine. Vi har också alla någon gång stått framför spegeln och nypit i en valk (riktig eller inbillad) eller önskat att någon kroppsdel sett annorlunda ut.

I kvällens flöde hittade jag Fredrik (som länkade till Hanna) och Sara (som länkade till Sofy, Jessica och Therese).

Hanna beskriver dilemmat bäst tycker jag.

Det finaste som finns är att inte bry sig om sin vikt, men ändå vara smal. Att inte bry sig om sin vikt och vara tjock är inte okej. Att vara smal, och verkligen kämpa för att vara smal, är inte heller okej. Det är omöjligt att göra rätt, om man nu inte har fötts med en sån där mytomspunnen ämnesomsättning.

Anledningen till att jag också skriver om det här är för att jag någonstans tröttnat på den eviga diskussionen. Idealen, vikthetsen, medias roll, yada yada.

Någonstans måste man själv stå upp för sig själv, ta ansvar för sitt eget mående och bestämma vilken roll ångesten ska få spela i ens liv. För egen del gillar jag att jag får ångest om jag äter för mycket skit, om jag väger för mycket. För jag vet att det inte är bra för mig ur ett hälsoperspektiv att göra det. Om jag äter för dåligt funkar inte min maskin och jag kan inte träna som jag vill. Om jag äter för mycket blir kroppen tyngre och jag kan inte göra det jag vill och riskerar skador (och sådana har jag fullt tillräckligt av ändå). Alltså behöver jag ångesten.

Självklart ska man inte låta ångesten ta överhanden. Och jag vet att det är inte alltid något man styr över själv heller, hamnar ibland i skapligt osunda tankespiraler själv, men jag tror att det många gånger handlar om att vidga sina vyer och försöka få lite perspektiv. Vill man se ut som en av tjejerna på träningstidningsomslagen måste man tvinga sig själv genom en ganska extrem diet och deffa ordentligt. Och offra saker. Är man beredd på det, go ahead! Jag är det inte. Jag gillar mina kompisar Häagen och Dazs. Jag myser med en varm croissant med smör och aprikosmarmelad på. Inte direkt hälsokost per se men i små mängder mår jag bra av det. Jag skulle helt kollapsa om jag skulle leva på linser och strimlad kål med tonfisk bara för att det är nyttigt.

Det jag försöker säga med detta nu jättelånga inlägg är att hälsa är inte hur man ser ut, det är inte idealen (det har det aldrig varit), det är inte vad man väger, det är inte hur mycket du tränar – det är hur du mår. Och att det finns ett visst spann där både kroppen och knoppen mår bra. Det gäller bara att hitta sin jämnvikt. Och att det är OK att halka av den ibland och noja över det. Så. Any thoughts?

Få betalt när du tränar!

Det låter ju för bra för att vara sant, särskilt eftersom man inte är proffs inom någon idrott och ”lever” på den. Men here’s how it works:

GymPact är en tjänst där man förbinder sig till ett visst antal träningspass per vecka och lägger upp sitt gym. Sedan checkar man in på gymmet med deras iPhoneapp och om man har uppfyllt alla sina pass den veckan får man cash tillbaka! Haken är att om du inte tränar får du betala böter. Bötesbeloppet bestämmer du själv men minimum är fem dollar. Alla som då genomför sina träningspass får dela på pengarna som de som inte tränade betalar. Allt för att skapa motivation.

Jag tycker att det är en grym idé. Man är aldrig så motiverad som när plånboken står på spel. Eller vad tycker ni?

Tappad lust

Jag har lite tappat lusten att blogga för att jag liksom inte har något att berätta. Det är mycket rehab just nu. Sjukgympa-Uffe har gett mig en hel hög streckgubbeövningar som jag ska göra en masse. Lusten att ta på sig träningskläder finns liksom inte.

Det känns som det var evigheter sedan jag hade flyt och spunk i träningen. Det blir inte bättre av att Kärlekens träning går som tåget. Inte så att jag missunnar honom det utan mer att jag blir ännu mer ledsen för att jag inte kan.

Imorgon bitti är det dock dags att plocka fram lite power för då har jag en dejt med Princess. Jag hoppas att han har något skojigt planerat!

Här är jag i kanske Stockholms minsta omklädningsrum. Men de har stora skåp så att alla pinaler lätt får plats!

20111109-202007.jpg

20111109-202021.jpg