Start: Project Fenix

Timeouten är över. Jag har de senaste två veckorna tjurat, funderat på om schack är något för mig, tröstätit allt av skräpmat jag kunnat komma över och allmänt tyckt synd om mig själv.

Men jag fixar det en gång till. Jag har ju inte mycket till val liksom. Jag kallar det Project Fenix efter fågeln som brinner upp och föds på nytt ur askan. Here we go!

Startpasset blandade jag rehabövningar och några överkroppsdito. Knät smärtar och tummen är inte bra än men nu är jag igång och härifrån finns det bara en väg framåt.

Passande nog, samtidigt som jag skriver de sista meningarna här ovan, startar introt till Eye of the tiger. Game on, game face on.

Annonser

Omstart igen då

Efter två dagar med mycket sömn verkar jag vara i bättre form att tag tag i min tunga träningsvecka. Det får helt enkelt bli torsdag till onsdag istället för måndag till söndag.

Startade med 29 minuter löpning och hade ett litet break through när jag lyckades komma över 5 km utan att få ont! Big YAY på den! 5 km är ju ingen jättesträcka och i den stora bilden inte heller speciellt fort men det är ett stort steg för mig att kunna köra på utan att det smärtar i knäna. Nästa milstolpe är milen utan smärta.

Sedan körde jag mina rehabövningar. Går framåt på framsida lår men kommer ingenstans med baksidorna, konstigt det där.

Katastrof! Räddningsarbetet påbörjat

Förra veckan var en katastrofvecka tränings- och matmässigt. En jobbresa till London ställde till det ordentligt och helgen bjöd på möhippa och fest. Inte många timmar in på träningskontot och på kalorikontot vill jag inte ens kolla balansen. Huvva! Klev upp på vågen och det var… inte så kul. Det måste bort en hel del för att det här ska funka.

Well, planeringen för veckan ligger på ca 9 timmar och jag har gjort veckans första pass nu på morgonen. Uppe i hela 28 min löpning nu och så rehabprogrammet på det. Ikväll tänkte jag lufta Scott och sladda runt i leran. Först ska jag bara trycka genom ett gäng timmar jobb.

Plan genomförd

Klappar mig själv på axeln för att jag de senaste två dagarna genomfört det jag planerat. Jag gör ofta storslagna planer men det faller ganska ofta på att jag inte genomför det för att det är för ambitiöst. Well, den här gången har jag detaljplanerat två veckor fram, det är ungefär den horisont jag kan ha med jobbet, och grovt börjat fundera på vad som ska göras fram till maj. Det är första sträckan mot målet.

Vet inte om det var koffeintabletten men jag fick till ett bra rehabpass idag och på sjukgymnastens inrådan höjde jag alla vikterna lite. Det kändes rätt bra faktiskt. Det var skönt med lite positiv reinforcement.

Pannbenet växer sig tjockare!

Morgonknep

Dricker inte kaffe för det pajar magen så idag när tröttman var extrem testade jag tablettform. Får se om jag studsar mellan väggarna på förmiddagen. Men först – Träna!

Ignoring it.

Nu skiter jag i halsen. Eftersom den varken blir bättre eller sämre och vila inte hjälper så bryter jag status quo med träning. Morgonens pass blev lite löpning på band – ökade både farten och längden lite till 15 minuter på 11 km/h och ökande för varje minut sista fem. Det verkar ha gått bra i knäna för jag kände inget under tiden eller nu efter. Efter det blev det en del av övningarna från rehabprogrammet. Inget jättepass men med tanke på det allmänna hälsoläget är jag nöjd.

Riktigt röd i fejan blev jag i alla fall. Och inte gick det ned igen heller! Det här är post dusch och nedvärmning.

//Heidi – showing it as it is…

Determination.

Ibland måste man bara tvinga sig. Hålla fokus på målet och ge sig fan på att man ska dit.

I did’t like my early morning runs. But I liked the idea of being world champion. – Muhammad Ali

Jag gillar också den tanken. Om sju år kan jag ställa upp i Veteran-VM i skidor. Det vore nåt att kunna kalla sig världsmästare. Det är en tanke att umgås med när rehabpasset inte lockar. Som idag. Men jag gjorde det ändå.