Navigeringskunskaper A och O för att få rätt vård

Man är ju (tyvärr) rätt ruttad när det gäller att få vård. Jag har valsat runt i sjukhuskorridorer ända sedan jag varit liten. Jag har aldrig varit speciellt sjuk, bara lite accident prone. Jag testar gränser och ser hur långt jag kommer. Oftast har det ju gått bra men ibland har man ju dragit omkull och behövt omplåstring. Knäna är dock en annan femma. De är bara dåliga rätt och slätt.

I alla fall har alla dessa utflykter till akutmottagningar, vårdcentraler, ortopeder, sjukgymnaster och annat lärt mig hur man ska navigera i systemet. Var man måste acceptera faktum och var man måste pusha tillbaka. Det som gör mig lite oroad är hur de som inte har min digra bakgrund får vård – och framför allt rätt vård. Det går ju inte att lita på att systemet tar hand om dig!

Idag ringde en (väldigt trevlig, ska understrykas) sköterska på röntgenmottagningen till mig för att berätta att jag fått tid för MR och efterföljande ortopedbesök på tisdag nästa vecka. Men det är ju hål i huvudet sa jag, eftersom anledningen till att jag ska göra en MR från början är att kolla om ledbanden är hela. Är de trasiga måste man operera inom en vecka, annars är det för sent. Att då röntga över en vecka senare är ju helt onödigt. Jo, det höll hon ju med om då och många samtal senare och lite hassle så hade jag fått en tid på torsdag – på dagen en vecka efter olyckan.

Men om jag nu inte haft en aning om ledbandsproblematiken. Och inte vågat trassla för att få en tid som är rimlig för min skada. Och dessutom trott att sjukvården hade koll på läget. Hur skulle jag fått vård då? Kommer vi snart se en ny yrkesroll växa fram? Sjukvårdskonsulter som håller ihop just ditt ärende och ser till att den vård du får faktiskt är rätt för dig och den just du behöver i rätt tid? Inte omöjligt säger jag. Samordning är ju tyvärr inte landstingens styrka direkt. Kanske ska byta karriär.

20130514-225353.jpg

Uppdatering om hälsotillståndet

Det var inte bara jag som skulle träffa ortopeden. Det tog lite drygt en och en halv timme innan jag blev inkallad i ett undersökningsrum. Men sedan träffade jag tuffaste ortopeden ever. Jag fick Ingemar Ekman som läkare. Han är gammal kampsportare och roar sig numera med att vara förbundsläkare för thaiboxningsförbundet och tävlingsläkare på K1-galor. Det var riktigt skönt att slippa förklara alla vridningar och sånt som uppstår när man sparkar.

I alla fall, dagens äventyr innebar mer än bara en remiss till en idrottsläkare. För det första behövde jag ju inte en sådan eftersom ja, Ingemar är en. För det andra hittade han ”ett klonk” i vänstra höfter och något annat missljud i den högra och skickade mig på ultraljudsundersökning (mina höfter är gravida!). Den i sin tur visade att jag har en 7 cm lång förkalkning i högra och en 2 cm dito i vänstra höften. Hur de har kommit dit är mer oklart. Kanske en gammal skada eller en förslitning. Slutsatsen blir att jag ska försöka hitta mig en ruggigt bra (och helst landstingsansluten) sjukgymnast specialiserad på idrottsskador. Är det någon som sitter inne på ett tips här tas det tacksamt emot.

In alles spenderade jag lite drygt tre och en halv timme på akuten. Praise the Lord över iPhone säger jag bara. Tack vare den kunde jag jobba från akuten. Inte optimalt men i alla fall inte avskuren från världen. En av dagens små perks var att jag i alla fall fått ett VIP-kort. Eller frikort som det också kallas. Nu kan jag bli hur sjuk som helst och det kostar inte en spänn!

20111025-223719.jpg