Ett litet steg på vägen

Jag är i förflyttartagen och sitter på tåget tillsammans med Kärleken mot först Arboga och sedan Örebro för släktgalej. Kärlekens föräldrar och fastrar och farbröder har gaddat ihop sig mot alla sina barn med respektive och ordnat en ”Hemlig aktivitet”. Ska bli spännande att se vad det är.

Men som vi alla vet är en dag uten trening en dag uten mening så vi klev upp tidigt och stack ut på ett stavlöpningspass. Och jag tror fasenimej att jag har kommit en bit på väg på konditionen. Det kändes lite, lite lättare att springa och jag orkade längre intervaller innan jag dukade under av mjölksyra. Det känns väldigt bra och gör det lite roligare att ge sig ut på morgnarna.

För övrigt dröjer det nog bara ett par dagar innan Hagaparken är helt grön. Nu går det fort i svängarna! Jag knäppte inte av någon bild dock utan ni får nöja er med en bild Lena knäppte av på gårdagens twäning. Plankan på boll!

Nederlag: Morsan vann

Förkylningen är inte ute ur kroppen, nej. Var ute och joggade med mamma runt femman på Rocklunda. Pulsen rusade och jag torskade stort mot mamma. Låg på en puls runt 175 redan efter en kilometer och därifrån blev det värre tills jag maxade på 192. Galet! Det absolut värsta var att mamma vann. Hon bara joggade på och förbi helt oberörd. Det svider mest faktiskt. Mamma och jag är inte som mor och dotter flest utan vi smygtävlar hela tiden och ökar tempot lite i taget samtidigt som vi flämtar ”vad trevligt vi har det”. Sen är det vm på slutet för att komma först i mål eller vad det nu är vi håller på med. Mamma har inte slagit mig sedan min första skejtvasa för tre år sedan och då hade hon ett enormt tekniskt försprång som hon seglade på.

På eftermiddagen förflyttade vi oss till nästa set föräldrar och Arboga. Vi har, hör och häpna, spelat golf. Eller vi har slagit några hinkar på rangen. Det räckte för mig, så kul tycker jag inte att det är. Hade väl lite kvar av svingen men någon golfspelare blir jag nog inte.

20110726-172918.jpg

20110726-172959.jpg