Den där Armstrong igen

Jag har slutat tycka synd om Armstrong. Inte så att jag förut tyckte ”Åh, stackars Lance alla är dumma mot honom” utan mer ”Det var jävligt tråkigt och tänk om sporten varit ren, då hade han kunnat äga på riktigt.” Nu blir han allt mer den douche bag som många tycker att han är. Om det är sant som dn.se rapporterar idag att han came clean fast ändå inte så är han inte bara en idiot som dopat sig men ett monumentalt pucksnöre som inte fattar att hela sanningen ändå kommer ut. Det gör den alltid.

Bilden av att han försöker kontrollera världen blir allt starkare och jag tror inte han lyssnar på råd från någon. Hade han haft en PR-person i sin närhet skulle hon eller han sagt att ska du göra det här, kom då ut med hela sanningen och visa att du ångrar dig. Annars kan du lika gärna hålla tyst.

Jag är inte alldeles säker på att han ångrar sig. Han är nog bara mest ledsen över att han åkte fast.

Annonser

Vem som bestämmer över min kropp

Ja, inte är det jag själv i alla fall. Min kropp gör som den själv vill allt som oftast. Skämt åsido. På dn.se läser jag idag en artikel om vad som händer med privatlivet, arbetslivet, integritet, de överviktiga, cheferna som lägger möten på gymmet och hur vi går mot en slags hets över personliga rekord där elitmotionärerna tar allt mer plats på gym och som chefer. Quite frankly är artikeln mest svammel och målande av fan på väggen om träningskultur och personliga rekord tas in i organisationer av hårt tränande chefer.

Artikeln heter Vem ska bestämma över din kropp och i den uttalar sig bland annat min kompis Johanna Nylander:

Folkhälsopolitiken har blivit en skyddad och tillåten arena för grundlösa utspel och hysteri, menar Johanna Nylander.

I boken ”Är det så farligt?” (Ekerlids förlag) skriver Johanna Nylander om politikernas och myndigheternas förmynderi. Hon menar att folk kategoriseras som dåliga föräldrar när de köper lösgodis till sina barn, kallas datorberoende för att de chattar till klockan ett på natten en onsdagskväll och ses som alkoholister om de dricker ett glas vin till från den öppnade vinboxen.

Det är svårt att argumentera med Johanna här, för hon har rätt. Det är en lite skyddad verkstad med alla sekt-dieter (LCHF, GI, vattenmelon…) och träningsupplägg som folk predikar maniskt om och blir sjukt förbannade om man får mothugg. Däremot tycker jag att föräldrar faktiskt ska kategoriseras som dåliga när de köper massa godis och onyttiga saker till barn. Vuxna har ett val, barn äter det som är gott om det ställs framför en. Och vad gäller chatt till ett på natten – fine om du inte behöver kliva upp tidigt men alla vuxna vet att sömn är viktigt. Och ett glas vin till – man ses kanske nödvändigtvis inte som alkis men om det sker så frekvent kanske det ändå finns en anledning att se över sina dryckesvanor. Inget konstigt tycker jag. Det är ju generellt dåligt för människan så ur ett hälsoperspektiv är det ju bara bra. Tycker jag.

Men sen tycker jag artikeln spårar.

Anna Iwarsson, som i våras lämnade uppdraget som generalsekreterare för Friskis & Svettis efter tolv år, har upptäckt en ny grupp elitmotionärer som kräver allt större utrymme på gymmen och i löparspåren. De är i 30–50-årsåldern, härmar elitidrottarna, tränar extremt mycket, hetsar varandra till nya rekord i Stockholm maraton och förlägger gärna sammanträden till gymmens omklädningsrum. På Facebook, bloggar och Twitter berättar de gärna om sina träningstider och placeringar. De bygger sin image som tränande atleter, och präglar många eftersom en stor andel av dem är chefer.

 

Men om nu dagens chefer inte möts på finkrogen längre, utan på gymmen där de pressar varandra till nya bedrifter – vad händer när deras ideal sprids genom organisationen? Kan det spåra ur?

Det kanske bara är jag men jag har aldrig sett ett möte i ett omklädningsrum. Inte heller har jag sett någon svettas på löpbandet eller i bänkpressen och snackat strategier för att lansera en ny produkt på marknaden eller pratat om den senaste kvartalsrapporten. Särskilt inte ”de som härmar elitidrottarna”. De är way too focused on sin träning när de väl är där och försöker klämma in ett pass mellan möten och rapporter. Dessutom tror jag inte folk influeras särskilt av elitmotionärerna. Om man ska döma av de reaktioner min egen hubby får titt som tätt (och jag också) är det mest att folk skakar på huvudet och tycker att vi är dumma i huvudet. Sedan stoppar de förnöjt en dumlekola till in i munnen.

Och deras ideal? Vilka ideal? Att det är kul att träna och nå sina mål? Om jag inte missat något stort på senaste tiden har alla organisationer mål att uppfylla. Det sätts nya lite då och då, och så jobbar man mot dem. Så idealen är ju redan fint på plats.

Näj. Det här kändes väldigt ogenomtänkt. Och väldigt ”somebody please think of the children”. Jag har inte läst Johannas bok men jag är säker på att den innehåller mer nyanserade resonemang än den här artikeln.