Invägning vecka 7: det händer saker!

Det gör det verkligen. Klev upp på päronens våg och den visade 71,9. Det är ett helt kilo sedan förra veckan! Total nedgång om man räknar från starten är -1,5. Det blir ju mer om man räknar de extra kilona under midsommarhaveriet men eftersom det var en uppgång efter start räknar jag det inte.

Jag är som sagt hemma hos päronen och vägde mig på deras våg men jag kontrollvägde mig på vågen hemma igår och då visade den 72 så dagens siffra är fullt rimlig.

Nu ska jag ut i Rocklunda och testa hur mycket av förkylningen jag har kvar i kroppen! Med mig ska jag ha mamma och den unsnoozeable väckarklockan, Voffisen. Han kom in och väckte mig vid sju och vägrade ge upp innan vi klev upp. Så här såg det ut imorse. Han stod vid sängkanten och tjatade: ”Kliv upp annars slickar jag på dig!”

20110726-095828.jpg

Annonser

Fungerande igen

Den första chocken har lagt sig och jag har långsamt börjat fungera igen. Det som hände i fredags, det fruktansvärda, satte mig helt ur kurs. Dels för att jag har nästan hela min släkt i Oslo, dels för att jag verkligen känner med de drabbades familjer. Vi miste min kusin för många år sedan när han var bara 17 år, lika gammal som några av de döda ute på Utøya, så jag vet vilken jobbig väg tillbaka de har. Att jag inte har bloggat förrän nu beror helt enkelt på att jag inte kände det rätt. It didn’t seem right to just get on with it. Fortsätta som om allt var som vanligt liksom. Jag har haft tur. Ingen i min släkt har skadats, inga av mina vänner som befann sig i Oslo råkade illa ut. Jag är väldigt glad att vi redan innan allt det här hände hade bestämt att vi skulle träffa familj och släkt på semestern.

Det känns nästan fel att byta ämne fast det hör ändå ihop. Jag kunde idag, för första gången på 11 dagar, ta på mig träningskläder. Förkylningen är inte helt ute ur kroppen än men kroppen fungerar i alla fall för jag blir inte längre andfådd av att kliva upp ur soffan och gå ut i köket. Med huvudet fullt av osorterade tankar beslöt jag mig för att ta en powerwalk runt Brunnsviken. I två timmar fick jag bearbetat allt som rörde sig i mitt huvud. Stora tankar, små tankar, ilska, ledsamhet – det mesta avhandlades. Det känns skönt att ha fått svettas lite, väcka kroppen ur dvalan och långsamt börja processen med att gå vidare.

Så du trodde att du var på bättringsvägen?

GLÖM DET!

Idag har det halsonda gått över i en full förkylning. Huvudet är bomull, näsan känns som en främmande del av kroppen och ögonen är trötta. Övervägde länge om jag skulle stanna kvar i sängen men en kort titt på to do-listan gjorde att det var bara att pallra sig iväg till jobbet. Som tur är, är jag nästan ensam på kontoret. Jag har bara en kollega som inte gått på semester än så riskerna att jag ska smitta ned någon är inte så stor. Han sitter dessutom rätt långt ifrån mig. Hade det varit fullt ös på kontoret hade jag inte gått hit, jag tycker att det är rätt ohyfsat att gå till jobbet om man är sjuk. Risken för att smitta ned kollegor är ju överhängande.

En bomb i halsen?

Imorse vaknade jag med en lite märklig känsla i halsen. Det kändes mest som en typ halsbränna men nu på eftermiddagen har jag börjat hosta lite också så jag undrar ju om förra veckans halsont kommit tillbaka. Har jag en liten bomb som tickar i halsen? Slår den ut och jag blir däckad i helgen? Just nu begår jag den största förkylningssynden, jag sitter och känner efter. Träning är i alla fall uteslutet tills jag vet vad det är.

För att mota Olle i grind hinkar jag te (och springer på toaletten rätt mycket som en direkt följd av det.) Ett av mina favoritteer är Yogi Tea för de söta lapparna som kommer med varje påse. På dagens ena hittade jag den här:

20110714-154747.jpg

Vad tror ni de vill säga med den? Clearly är de som skrivit inte träningsbloggare i alla fall. Då hade de velat springa snabbt för att nå målet snabbare. 😉

Helvetes jävla skit!

Rubriken kunde ha varit ”Helvete vilken fantastisk träning!”. För det var det. Jag var inne i ett otroligt flow, kroppen svarade, satte de flesta av mina tekniker, hade en otrolig känsla och driv i kroppen och det var verkligen så skönt att känna att jag inte tappat så mycket efter förkylningar och virus hit och dit. Så skulle jag avsluta träningen med en sista ingång och satsade allt på en spark mot huvudet. I det jag sätter den känner jag att benet jag står på inte vrider sig åt samma håll som resten av kroppen och knäskålen hoppar ur led. Tror jag. Det är i alla fall best case scenario. Worst case – korsbandet åt skogen igen. Och to make matters worse, den här gången var det andra knät så nu står jag här med två pajade knän.

Det hugger till precis under knäskålen när jag rätar ut benet så jag hoppas lite på att det bara var en liten urspårning men jag blir så frustrerad. Här satsar man, prioriterar bort vänner och Kärleken för idrotten och så får man bara det här. Jag kunde ju givetvis inte gå hem från dojon även om det inte är långt så jag tog en taxi. Tårarna rann hela vägen hem och när jag kom hem var jag tvungen att sätta mig ned på hallgolvet och bara storböla. Det är störtlöjligt men det känns som jag är i stor sorg. Är det över nu? Blir det inget mer? Kan jag repa mig från det här en gång till? (Kort amnes: har haft massa trassel med knäna förut, trasiga ledband, knäskålar ur led och genomgått både titthålsoperation och fått ett nytt korsband.)

Det känns som livet är slut. Eller som att jag blivit brutalt dumpad. Jag ska rycka upp mig men inte idag. Imorgon kanske.

Gått ut för hårt?

Det var under -20-strecket på termometern imorse så jag skippade den sista skidturen innan vi åkte hem idag. Jag känner att jag tagit i hårt i lungor och luftrör – kanske för hårt för tidigt?

Det jag märkte under helgens skidpass var att jag fort fick alldeles för hög puls. Det är ju inte ett friskhetstecken direkt. Det blir vilodag idag och imorgon ska jag äntligen gå till dojon. Jag har inte varit där på två veckor! Fatta! Har missat riktigt mycket träning på grund av den här jäkla förkylningen.

Får hoppas att knät börjar samarbeta också. Sträckningen har suttit i och jag har känt av den under skidåkningen också. Snart är det tävling och nu är det fokus som gäller. Måtte jag bara hålla mig frisk och skadefri.

Vallateamet in action

Likt Marit Björgen, Charlotte Kalla, Justyna Kowalczuk och de andra tjejerna i världseliten har jag mitt eget vallateam. Granted, inte lika stort men väldigt dedikerat och exklusivt. Kärleken är fenomenal på att valla skidor! I’d be lost without him!

I vilket fall håller vi på att preppa för min avresa på kick-off med jobbet till Vemdalen imorgon. Förkylning byr-bye, hello skidåkning! Övriga kollegor satsar på carving och after ski, jag satsar på svett och sportdryck. Jag har lyckats lura med mig en och en halv kollega ut i spåret men hoppas självklart kunna få ut fler av dem. Mellan passen ska vi självklart ägna oss åt roliga saker som affärsplan och visionsdokument.

Vad jag gör här uppe på vinden när Kärleken vallar? Det jag gör bäst; peppar, moraliskt stöd och generellt tittar på. Och så bloggar förstås!