Dag 1 – tonfisk till frukost

Första dagen har varit lång och jag har tänkt på mat hela dagen. Vad är klockan? När åt jag sist? Håller jag mig inom antalet tillåtna kalorier? Jag har berättat för alla vad jag håller på med så att folk ska fråga hur det går så att jag håller motivationen uppe.

Träningspasset gick bra, det är ju inga konstigheter med det liksom men frukosten, den var ingen höjdare. Man ska äta första mellanmålet först om man tränar på morgonen och frukosten efter träningen vilket innebar att jag fick tugga keso och tonfisk till frukost. Det var ingen höjdare faktiskt. Tonfisk är helt ok men inte som det första man äter på morgonen liksom.

När jag kom till jobbet var inte heller kylen uppfylld med grejer som den brukar vara så det blev lite improvisation till frukost. Ah, well, första dagen är ju alltid svårast och nu är den över. Helst vill man ju att resultaten ska komma på en gång men det gör de ju inte. Undrar dock när man märker resultat för första gången. Imorgon?

/Fru otålig

20121001-211533.jpg

Trög morgonlöpning

Vissa dagar är trögare än andra och idag var en sån dag. Det tog tid innan jag kom ut och när jag väl kommit ut ville kroppen inte riktigt vara med. Dessutom hade jag klätt mig lite för varmt. Och inte ätit frukost, bara druckit ett glas mjölk. Inte optimalt alltså. Tryckte ändå mig genom ett pass nere i Hagaparksterrängen med stavlöpning. Det är så himmelens mycket tyngre att springa med stavar än utan. Det spelar ingen roll att stavarna är väldigt lätta, bara att ha armarna jobbandes samtidigt gör att det är tyngre.  Medan jag sprang tänkte jag på hur skönt det ska bli att springa när konditionen har blivit bättre. Tålamod är ju inte min starka sida så jag vill ju se resultat på en gång men rationellt sett vet jag ju att det inte går.

I alla fall satte jag mig med en skål müsli framför datorn när jag kom hem och letade efter inspirerande citat och hittade det här. Ganska bra tycker jag, vad tycker du?

Seriös uppladdning

Jag ser dagen idag som en rejäl utmaning och det kommer att krävas minst lika hårda ansträngningar som skulle jag springa ett marathon. Därför laddar jag med en stor frukost lite under devisen ”jag vet inte när jag får mat i mig nästa gång”. Det är många timmar dit i alla fall.

Nästa gång vi hörs är jag i London!

20111103-071627.jpg