Hälsa, vikt och träning

Dunno what it is, men helt plötsligt fylldes mitt flöde av blogginlägg om ideal, hälsa, vikt och träning. Komplicerade och svåra saker att bena ut, särskilt när de står i relation till varandra. I teorin är det plättlätt. Ideal är dåliga om det innebär att folk svälter sig själva eller på annat sätt sabbar sin hälsa. Om man tränar för att uppnå ett visst ideal eller nå en viss vikt riskerar man att alla de positiva effekterna av träningen försvinner och man uppnår definitivt inte hälsa. Och kombon av alla de här sakerna verkar också leda till ångest.

Vi har alla varit där. Man har stått på vågen och önskat att det inte var just de siffrorna som lyste tillbaka från displayen. Vi har alla ätit allt för mycket av något som definitivt inte klassas som hälsokost. Vi har ondgjort oss över de hemska smala idealen men i hemlighet önskat att vi såg ut som omslaget på valfritt nummer av Fitness Magazine. Vi har också alla någon gång stått framför spegeln och nypit i en valk (riktig eller inbillad) eller önskat att någon kroppsdel sett annorlunda ut.

I kvällens flöde hittade jag Fredrik (som länkade till Hanna) och Sara (som länkade till Sofy, Jessica och Therese).

Hanna beskriver dilemmat bäst tycker jag.

Det finaste som finns är att inte bry sig om sin vikt, men ändå vara smal. Att inte bry sig om sin vikt och vara tjock är inte okej. Att vara smal, och verkligen kämpa för att vara smal, är inte heller okej. Det är omöjligt att göra rätt, om man nu inte har fötts med en sån där mytomspunnen ämnesomsättning.

Anledningen till att jag också skriver om det här är för att jag någonstans tröttnat på den eviga diskussionen. Idealen, vikthetsen, medias roll, yada yada.

Någonstans måste man själv stå upp för sig själv, ta ansvar för sitt eget mående och bestämma vilken roll ångesten ska få spela i ens liv. För egen del gillar jag att jag får ångest om jag äter för mycket skit, om jag väger för mycket. För jag vet att det inte är bra för mig ur ett hälsoperspektiv att göra det. Om jag äter för dåligt funkar inte min maskin och jag kan inte träna som jag vill. Om jag äter för mycket blir kroppen tyngre och jag kan inte göra det jag vill och riskerar skador (och sådana har jag fullt tillräckligt av ändå). Alltså behöver jag ångesten.

Självklart ska man inte låta ångesten ta överhanden. Och jag vet att det är inte alltid något man styr över själv heller, hamnar ibland i skapligt osunda tankespiraler själv, men jag tror att det många gånger handlar om att vidga sina vyer och försöka få lite perspektiv. Vill man se ut som en av tjejerna på träningstidningsomslagen måste man tvinga sig själv genom en ganska extrem diet och deffa ordentligt. Och offra saker. Är man beredd på det, go ahead! Jag är det inte. Jag gillar mina kompisar Häagen och Dazs. Jag myser med en varm croissant med smör och aprikosmarmelad på. Inte direkt hälsokost per se men i små mängder mår jag bra av det. Jag skulle helt kollapsa om jag skulle leva på linser och strimlad kål med tonfisk bara för att det är nyttigt.

Det jag försöker säga med detta nu jättelånga inlägg är att hälsa är inte hur man ser ut, det är inte idealen (det har det aldrig varit), det är inte vad man väger, det är inte hur mycket du tränar – det är hur du mår. Och att det finns ett visst spann där både kroppen och knoppen mår bra. Det gäller bara att hitta sin jämnvikt. Och att det är OK att halka av den ibland och noja över det. Så. Any thoughts?

Annonser

Att lyssna på kroppen är också hälsa

Min planerade löptur imorse blev det inget med. Det sved bra under tassen imorse och att springa på den var inte ett alternativ. Lägg till lite skön kramp i vaden och beslutet var lätt.

Styrde om tanken till ett gympass efter jobbet men när det väl var dags hade jag ont i båda vaderna, ryggen och låren också. Träningsvärken hade anlänt. I tillägg till det var jag ruggigt hungrig.

Jag har inte alls återfått min tidigare karaktär som drog iväg till gymmet no matter what. Förslappad soffpotatis har jag blivit! Och så tröstar jag mig med floskler som rubben. Inte bra detta. Inte bra.

Tandhälsa

Idag har det inte blivit många knop. Igår kväll var det Spinngala så det blev sent för pensionären Heidi. Kom väl i säng halv ett men det är tillräckligt för att rubba mina cirklar. Vi vann i alla fall ett silver för Arielkampanjen jag har berättat om tidigare så det var roligt även om jag såklart är lite besviken över att det inte blev guld…

Men för att på något sätt ändå få in lite hälsa den här dagen gick jag ned till Apoteket på lunchen och köpte en burk flourtabletter. Jag tänkte köra en flourkur för att pigga på tänderna lite. Jag fick rådet av en tandläkare att då och då köpa en burk och komplettera den vanliga tandborstningen.

Nu är det snart helg, jag är grymt trött och längtar hem till soffan. Tyvärr får jag fredagsmysa själv, Kärleken är på snöjakt och har satt sig på en buss upp till Mora. Han har hört lösa rykten om att det ska finnas snö i Orsa. Vi får väl se. Själv tänkte jag ägna helgen åt det hemliga projektet och åt att träna.

Vad ska ni göra?

20111118-174113.jpg

Kaloriräknande

Mina dagar kretsar just nu helt kring vad jag stoppar i mig och allt, verkligen allt, reggas i appen. Det är kanske till överdrift tycker en del, ät och var glad liksom men för mig är det här en oerhört nyttig upplevelse. Jag hade till exempel ingen aning att mjölk var så energirikt. Det innehåller självklart massor av nyttigheter men jag har typ druckit det som vatten. Och det är det ju inte riktigt.

Ibland blir det dock lite jobbigt. Som när man är sjukt hungrig men inte kan äta för att man inte har några kalorier kvar den dagen. Jag tränade styrka imorse och det är ju en viss energiförbrukning på det men inte som konditionsträning så appen räknar inte med det riktigt. Därför ligger jag nu på minus av mitt kalorintag idag redan och vi har precis passerat lunch. Jag käkade en fantastiskt god Chicken Masala med nanbröd från indiern vid kontoret och fick finna mig i att ha käkat en lunch på ca 570 kcal. Frukosten imorse blev också lite stor och så åt jag efter träningen och ett litet mellanmål. Resultatet: 9 kcal under dagsmålet. Ajaj. Jag har i alla fall två måltider till jag måste äta idag. Får bli en rätt ordentlig kvotöverskridning idag. Och det bara på vanlig mat, inget extra onyttigt eller så. Jag hade verkligen ingen aning om hur energirik vår mat är. Det här känns som om det borde ingå i hemkunskapen eller nåt. Inte för att alla ska banta eller fokusera på kalorierna men som ett sätt att förebygga den fetma som långsamt håller på att bli ett av våra stora folkhälsoproblem. Om man är medveten om hur det ligger till kan man fatta bättre beslut.

Vad tycker ni i frågan? Är det extremt av mig att hålla på med appen och räkna kalorier? Är jag dum i huvudet? Berätta och diskutera!

Det här med mat

Jag tillhör dem som aldrig haft en ätstörning men det betyder inte att jag inte har ett komplicerat förhållande till mat. Inte på det sättet att jag har problem med att äta men jag gillar inte matlagning, tycker sällan mat är gott (då måste den ha tillagats av folk som verkligen kan och gillar att laga mat), kan trava 30 varv runt en matbutik utan att komma på något jag skulle vilja äta och skulle helst leva på piller om det fick mig att slippa vara hungrig. Mat tar tid från annat jag hellre gör.

Ämnet Mat är också vår tids mest omdiskuterade ämne. Dieter till höger och vänster går ofta rakt emot varandra och fanatiker finns det gott om. Jag förstår att folk känner sig stressade över Mat. Själv kan jag inte låta bli att göra reflektionen att man mår bäst av lagomdieten; inte för mycket, inte för lite, inte för många inten. Men ändå sätter man upp regler för sig själv.

För egen del har jag ju valt att kapa godiset i #nocandy2011. Det innebär egentligen bara godis och faktiskt har jag hållit det så här långt. Inte en regelrätt godisbit har jag ätit. Och det är ju bra. Socker i allt för stor mängd vet vi inte är hälsosamt och det är väl det enda alla dietister och förespråkare är överens om. Mig veterligen finns ingen ”sockerdiet” i alla fall. Men även om jag inte äter godis äter jag ju en del annat som är onyttigt och som jag faktiskt får rätt dåligt samvete över.

Utöver det får jag också rätt dåligt samvete när jag äter vanlig mat. Och det är något nytt för mig. Jag tränar rätt mycket, inte så mycket som jag borde för att nå mina mål men ändå mer än medelpersonen skulle jag tippa, och ändå har jag dåligt samvete om jag äter lite för mycket till lunch eller middag. Faktum är att jag har insett att om jag inte äter middag på kvällen så är siffrorna på vågen bättre på morgonen när jag kliver upp. Och det är ju egentligen helt backwards. Klart man ska äta middag, eller? Ska man skippa middagen om man har fått i sig hela dagsbehovet av energi redan på eftermiddagen?

Och hur kommer det sig att vi fäster så stor vikt vid just vikten och att det är en platt mage som är det främsta kännetecknet på god hälsa? För ett par år sedan när jag sommarjobbade på Gotland hade jag Sommaren Jag Inte Brydde Mig. Det var efter att jag hade kvaddat korsbandet första gången. Ville jag ha butterkaka till middag åt jag butterkaka till middag. Det fortsatte sedan till att nästan bli Året Jag Inte Brydde Mig eftersom jag fortsatte ut som reseledare och det inte riktigt fanns tid att käka nyttigt eller bra. Självklart gjorde det att midjemåttet, eh, flöt ut lite men faktum är att jag har aldrig känt mig så snygg som jag gjorde när jag vägde som mest! Jag accepterade mig själv precis som jag var, flirtade och njöt av mat och livet och mådde på det stora hela ganska bra. Det var när jag kom hem som det gick upp för mig att jag kanske inte riktigt passade in i alla mallar.

Nu sitter jag i en slags spiral där jag tränar mer än jag gjort någonsin förut, är mer noga med vad jag äter än någonsin förut och ändå är jag inte lika nöjd med mig själv som jag var då. Är inte det konstigt?

Förmiddagens mellanmål: ett kokt ägg och en banan!

20110415-105519.jpg

Skrivbordslunch

Den är, näst efter att träna med ont i halsen, den största hälsosynden; skrivbordslunchen. Men jag vet inte jag; jag sitter ner när jag äter, äter i en hyfsat lugn takt, tuggar klart mellan varje tugga. Jag tror inte att det är så illa faktiskt. På dagens meny står i alla fall fiberhavregrynsgröt med skivad banan och lingon. Gröten är faktiskt den lunch jag står mig längst på, no competition. Brukar komplettera ibland med en extra frukt om jag är riktigt hungrig men jag kan inte se att en liten fiskbit med keso och lite greensakes skulle vara så mycket bättre. Rätta mig gärna om jag har fel.

Förkylningen börjar i alla fall så sakteliga lätta lite. Det går i vågor och jag vågar inte riktigt ropa hej än men utvecklingen pekar åt rätt håll. Kanske lämnar vi sjukdomsbloggsträsket och kommer vi tillbaka till en träningsblogg snart!

Nu ska jag förbereda en presentation. Vi får besök av en kund om en timme!

Söndagsstrosande

De förbenade bacillerna har inte gett med sig och det allmänna hälsotillståndet kan väl beskrivas som halvbra. Jag vacklar på gränsen mellan att bryta ut i tokförkylning eller att komma undan med förskräckelsen. Jag hoppas givetvis på det senare.

Det har dock sina positiva sidor att inte kunna ägna helgerna åt massa timmar träning. Jag har hunnit med saker jag aldrig gör annars. Både igår och idag har jag träffat vänner för promenader och suttit på fik och pratat om allt mellan himmel och jord. Har också hunnit med att träffa svärsläkten (kan man säga så?), alltså Kärlekens släkt. Föräldrar, faster med man och syster med man och barn.

Idag träffade jag en ordentligt förkyld löparbästis, Marie, för en promenad. Med fanns också Anna, en kompis till Marie. Vi hade det supertrevligt, promenerade på Norr Mälarstrand och en bit ut på isen (!) och satt länge och fikade. Otroligt skön dag!

För morgondagen hoppas jag på att kroppen pallar ett pass karate. Det känns som om det var evigheter sedan och det kliar i kroppen.

Vad har ni gjort i helgen?