Träningsvärk och knölbekymmer

Jag har ett stycke träningsvärk som inte är av denna jord. På det nya gymmet har de en slags benmaskin av det gamla gardet som tränar baksida lår som jag jämt saknar hemma. Just baksida lår är mitt svaga kort så jag tryckte på lite extra och det sotar jag fint för nu. Vaggar runt som en anka…

En sak jag klurat på ett tag är om jag ska ta tag i knölen på min fot. Jag tror det är typ en Hallux Valgus-knöl. Den gör rätt ont från time to time och gör att jag får ont av skor rätt ofta. Min mamma har opererat bort en på vardera tassen och jag funderar på när det optimala tillfället att göra det är. Oavsett när man gör det blir det ju en recoveryperiod men nu har jag ju precis börjat komma igång igen efter senaste knäsmällen så det skulle kännas drygt att bli grounded igen. Vad tycker ni? Vet ni om det finns alternativa behandlingar än att operera bort den?

Ny knädiagnos: spricka i menisken

Fick just röntgensvaret på förra veckans fotografering och den här gången har jag lyckats ådra mig en spricka i menisken. Jag tror det är så här: vissa människor har dåliga tänder, anlag för reumatism, gener för cancer – jag har dåliga knän. Det bara är så. Hur ska man annars förklara att jag får en spricka i menisken på en vanlig löprunda?

Jag är trött på dem i alla fall. Det är inte roligt att bara ha knäskador och rehab att blogga om. Det är inte roligt att läsa heller antar jag. I alla fall avvaktar jag sommaren ut för att se om jag behöver operera eller inte. Det är ju lite dålig timing på sånt just nu med bröllop och massa som händer i augusti. Imorgon ska jag diskutera saken med Streckgubbsmakaren så får vi se.

Dagens bild blir på blåmärket som antagit alla möjliga färger efter paintballen i lördags. Några av kollegorna tycker att det ser ut som en landningplats för UFO:n och jag är väl beredd att hålla med tror jag.

20120704-104423.jpg

Ordstopp och karate dito?

Ibland är det svårt att få ur sig ord till ett vettigt inlägg. Det vill sig inte riktigt och hur man än gör blir det inte intressant. Likväl ska jag trycka ur mig några stavelser om dagens pass och om det blir någon mer karate. Någonsin.

Efter att ha segat mig som fasen nästan en hel dag tog jag mig ut för en löprunda. Knäna kändes bra och jag ville testa mina gränser lite så jag gjorde ett försök på Brunnsviken runt. Sprang lite fort i början så det blev ganska jobbigt efter bara några kilometer. Jag vägrade dock ge mig när jag kollade pulsklockan och såg att det inte borde vara jobbigt. Dock har jag rätt ordentlig träningsvärk i benen efter igår, antar att kroppen svarade på styketräningen after all, och det var som att springa med stockar istället för ben. Jag klarade att pusha mig själv dryga åtta kilometer innan jag slog av på tempot till gång. Det är längdrekord sedan knätrasslet började i februari. När jag kommit nästan runt och skulle passera Frösunda kom jag på att det var något jag glömt. Karateklubben skulle ju ha avslutning idag i Hagaparken! Det blev till att börja springa igen för att se om de var kvar. Det visade sig att de var det och jag hamnade mitt i en brännbollsmatch. På liv och död, självklart. Lika självklart gav jag allt när det var min tur att skicka iväg bollen och springa. Precis när jag rundar tredje basen släpper det i knät. Lyckligtvis gick det bra, ingen större skada men det talar sitt tydliga språk: knät är inte stabilt och kommer inte hålla för karate i sitt nuvarande skick. Om de ska operera igen måste de öppna knät framifrån och göra ett riktigt stort ärr. Det vill jag inte. Alltså är det föga troligt att det blir någon mer karate för mig. Har inte tappat hoppet men det ser onekligen mörkt ut.

Till slut skrapade jag ihop 13,2 km löpning (minus ett par km gång på asfalt) och jag antar att jag får vara nöjd med det och att jag kan springa alls.

Härlig dag i spåret

Vilken härlig dag det har varit. Solen sken och värmde oss där vi stretade på och för egen del blev det väldigt lugnt med tanke på knät. Jag hjälpte Gitta genom sitt andra skidpass någonsin och jag har nog sänkt henne med information om hur man egentligen åker klassiskt. Eller som hon uttryckte det: ”Jag visste inte ens att det fanns timing i skidåkning!” Men hon kämpade på riktigt bra och ge henne några pass till så kommer hon vara riktigt vass!

Kärleken och Micke åkte och teknikfilmade. Håll utkik på skidbloggen så kommer det säkert film där vad det lider.

Jag är otroligt nöjd med att ha kunnat utnyttja dagen och över huvudtaget stå på ett par skidor. Det var ju mest stakning från min sida. Det säger väl egentligen inte så mycket om själva knäskadan att jag kunde åka skidor idag med tanke på att förra gången när jag kraschade korsbandet cyklade upp till akuten två veckor senare för att svullnaden inte lagt sig. Läkarn blev minst sagt perplex när jag berättade hur jag tog mig dit, man gör det man måste liksom. I alla fall är inte faran avblåst men jag tror inte att det är så farligt att jag måste operera i alla fall. Och det är ju positivt.

På bilderna nedan hittar ni Gitta och mig kisandes i motljus och Kärleken och Micke prydligt uppställda samt ett försök till att fånga det otroligt vackra vädret och landskapet. Solen lyste vackert genom grenverket men kameran fångade inte riktigt det vi såg med våra ögon. iPhone som kamera har ju sina brister…