Fucking jävla helvetesknä!

Och ett par ytterligare profanities. Mina knän är så värdelösa, det vänstra i synnerhet. Tror ni inte att scheisset gick ur led när jag och Kärleken var ute och stavlöpte? Jo! Såklart var det typ enda gången någonsin jag inte hade telefonen med mig heller. Och eftersom jag numera inte har ett enda telefonnummer i huvudet var det meningslöst att fråga om att få låna någons telefon. Det var bara att bita ihop och halta de kilometer som var kvar hem.

Vad hände då?
Jo, vi sprang på stigar runt om i Rocklunda och vid ett parti var det lite kladdigt så jag tänkte att jag skulle hoppa över det. Alltså tar jag mitt jättesprång men landar ändå i mjuk lera, halkar och då har resten kroppen en annan riktning än benet. Ganska klassiskt.

Smärtan är obeskrivlig och förlamande. Det går knappt att tänka för hela huvudet är så fokuserat på att få bort smärtan. Som tur är ger det värsta med sig efter ett par minuter och då först kan man bedöma hur illa det är.

Jag kände direkt att inget gått sönder, vilket ju är en tröst. Mina knän har gått ur led ett par gånger vardera förr och det brukar ge med sig på ett par dagar. Fast just nu är det väldigt stelt och gör ont. Ingen svullnad dock. Jag ska försöka cykla lite imorgon och mjuka upp det lite.

Det som känns mest tråkigt är att det gick så himla bra fram tills dess. Vi hade väl sprungit i nästan 30 min i en ganska hög pulszon och jag hade nog kunnat hålla en 45 min till.

Det var min lördag, hoppas din var bättre… Nedan en bild på mina bedrövliga knän.

20120519-161637.jpg

Annonser

Nederlag: Morsan vann

Förkylningen är inte ute ur kroppen, nej. Var ute och joggade med mamma runt femman på Rocklunda. Pulsen rusade och jag torskade stort mot mamma. Låg på en puls runt 175 redan efter en kilometer och därifrån blev det värre tills jag maxade på 192. Galet! Det absolut värsta var att mamma vann. Hon bara joggade på och förbi helt oberörd. Det svider mest faktiskt. Mamma och jag är inte som mor och dotter flest utan vi smygtävlar hela tiden och ökar tempot lite i taget samtidigt som vi flämtar ”vad trevligt vi har det”. Sen är det vm på slutet för att komma först i mål eller vad det nu är vi håller på med. Mamma har inte slagit mig sedan min första skejtvasa för tre år sedan och då hade hon ett enormt tekniskt försprång som hon seglade på.

På eftermiddagen förflyttade vi oss till nästa set föräldrar och Arboga. Vi har, hör och häpna, spelat golf. Eller vi har slagit några hinkar på rangen. Det räckte för mig, så kul tycker jag inte att det är. Hade väl lite kvar av svingen men någon golfspelare blir jag nog inte.

20110726-172918.jpg

20110726-172959.jpg

Invägning vecka 7: det händer saker!

Det gör det verkligen. Klev upp på päronens våg och den visade 71,9. Det är ett helt kilo sedan förra veckan! Total nedgång om man räknar från starten är -1,5. Det blir ju mer om man räknar de extra kilona under midsommarhaveriet men eftersom det var en uppgång efter start räknar jag det inte.

Jag är som sagt hemma hos päronen och vägde mig på deras våg men jag kontrollvägde mig på vågen hemma igår och då visade den 72 så dagens siffra är fullt rimlig.

Nu ska jag ut i Rocklunda och testa hur mycket av förkylningen jag har kvar i kroppen! Med mig ska jag ha mamma och den unsnoozeable väckarklockan, Voffisen. Han kom in och väckte mig vid sju och vägrade ge upp innan vi klev upp. Så här såg det ut imorse. Han stod vid sängkanten och tjatade: ”Kliv upp annars slickar jag på dig!”

20110726-095828.jpg