Hälsa, vikt och träning

Dunno what it is, men helt plötsligt fylldes mitt flöde av blogginlägg om ideal, hälsa, vikt och träning. Komplicerade och svåra saker att bena ut, särskilt när de står i relation till varandra. I teorin är det plättlätt. Ideal är dåliga om det innebär att folk svälter sig själva eller på annat sätt sabbar sin hälsa. Om man tränar för att uppnå ett visst ideal eller nå en viss vikt riskerar man att alla de positiva effekterna av träningen försvinner och man uppnår definitivt inte hälsa. Och kombon av alla de här sakerna verkar också leda till ångest.

Vi har alla varit där. Man har stått på vågen och önskat att det inte var just de siffrorna som lyste tillbaka från displayen. Vi har alla ätit allt för mycket av något som definitivt inte klassas som hälsokost. Vi har ondgjort oss över de hemska smala idealen men i hemlighet önskat att vi såg ut som omslaget på valfritt nummer av Fitness Magazine. Vi har också alla någon gång stått framför spegeln och nypit i en valk (riktig eller inbillad) eller önskat att någon kroppsdel sett annorlunda ut.

I kvällens flöde hittade jag Fredrik (som länkade till Hanna) och Sara (som länkade till Sofy, Jessica och Therese).

Hanna beskriver dilemmat bäst tycker jag.

Det finaste som finns är att inte bry sig om sin vikt, men ändå vara smal. Att inte bry sig om sin vikt och vara tjock är inte okej. Att vara smal, och verkligen kämpa för att vara smal, är inte heller okej. Det är omöjligt att göra rätt, om man nu inte har fötts med en sån där mytomspunnen ämnesomsättning.

Anledningen till att jag också skriver om det här är för att jag någonstans tröttnat på den eviga diskussionen. Idealen, vikthetsen, medias roll, yada yada.

Någonstans måste man själv stå upp för sig själv, ta ansvar för sitt eget mående och bestämma vilken roll ångesten ska få spela i ens liv. För egen del gillar jag att jag får ångest om jag äter för mycket skit, om jag väger för mycket. För jag vet att det inte är bra för mig ur ett hälsoperspektiv att göra det. Om jag äter för dåligt funkar inte min maskin och jag kan inte träna som jag vill. Om jag äter för mycket blir kroppen tyngre och jag kan inte göra det jag vill och riskerar skador (och sådana har jag fullt tillräckligt av ändå). Alltså behöver jag ångesten.

Självklart ska man inte låta ångesten ta överhanden. Och jag vet att det är inte alltid något man styr över själv heller, hamnar ibland i skapligt osunda tankespiraler själv, men jag tror att det många gånger handlar om att vidga sina vyer och försöka få lite perspektiv. Vill man se ut som en av tjejerna på träningstidningsomslagen måste man tvinga sig själv genom en ganska extrem diet och deffa ordentligt. Och offra saker. Är man beredd på det, go ahead! Jag är det inte. Jag gillar mina kompisar Häagen och Dazs. Jag myser med en varm croissant med smör och aprikosmarmelad på. Inte direkt hälsokost per se men i små mängder mår jag bra av det. Jag skulle helt kollapsa om jag skulle leva på linser och strimlad kål med tonfisk bara för att det är nyttigt.

Det jag försöker säga med detta nu jättelånga inlägg är att hälsa är inte hur man ser ut, det är inte idealen (det har det aldrig varit), det är inte vad man väger, det är inte hur mycket du tränar – det är hur du mår. Och att det finns ett visst spann där både kroppen och knoppen mår bra. Det gäller bara att hitta sin jämnvikt. Och att det är OK att halka av den ibland och noja över det. Så. Any thoughts?

Annonser

Recap efter brutal negligence

Hej allihoppa!

Sorry för trögt flöde här senaste veckan. Bloggandet har liksom inte fått plats i huvudet. Det är fullt upp på jobbet, med bröllopsplanerande och en hel del träning faktiskt. Allt annat åker dock bort så jag har inte ens hunnit läsa alla mina favoritbloggar! Så Sara, Terese, Cath. Soffan, Helena, Erika med flera- jag hoppas att ni lever och mår bra!

Jag tänkte köra en snabbgenomgång (ett ord jag plockade upp i schlageryran för ett tag sedan) på veckan som gått:

Måndag
Startade dagen med spinning 06.30 på SATS Hötorget och ett pass som jag trodde bara skulle vara vara 45 minuter. Därför blev jag väldigt förvånad när klockan passerade tio över sju och instruktören inte visade någon tillstymmelse till att dra ned på tempot. Det var ganska många låtar jag trodde var sista låten tills jag insåg att det var en 55-minutersklass. Puh! På kvällen träffade jag två medlemmar ur mitt ”team”, Streckgubbs-Uffe och Naprapat-Göran.

Tisdag
Var en vilodag eftersom Göran knäckt ut mig så verkade det dumt att det första man gör vara att knäcka allt tillbaka med träning.

Onsdag
Körde alla streckgubbarna och fick till min förvåning lite träningsvärk dagen efter. Känns bra!

Torsdag
Sergeantens träningsprogram stod på schemat igår och även om jag inte lyckades pumpa ut mig alldeles var det ett skönt och bra pass. Kände dock av knät en del eftersom det är svårt att träna utan att använda det. Provade brudklänningen igår också bara för att formchecka och den satt som den skulle. Måste hålla vikten fram till the W-day så att den inte rasar av!

Fredag
Spinning igen och den här gången ett confirmed 45-minuterspass för Terese. Hon har alltid en förmåga att köra en bra blandning låtar och blandar friskt olika genrer. Om du vill ha ett riktigt roligt pass ska du köra för henne! För egen del strulade det en del. Först fick jag byta cykel mitt i uppvärmningen eftersom jag upptäckte att jag slog knäna i styret när jag skulle ställa mig upp och eftersom vreden var så hårt åtdragna så var det bara att hoppa till nästa. Sen kunde jag trycka på igen men efter halva passet fick jag tagga ner för knät började strejka. Jag glömmer ibland att spinningen ska vara rehab egentligen, inte kondispass. Det är bara en bonus när jag får till det. Men det svider i en när man måste dra av på tempo och motstånd för att det gör ont.

Det var en riktig snabbrepris! Dagens bild är från stretchmaschinen som jag mös i lite igår. Nu är det race på jobbet och till helgen blir det ett besök i Västerås. Någon där i krokarna som vill hooka up och ses?

20120615-085819.jpg

På sa bra humör att jag blir andfådd

JAG ÄR FRISK!!! I alla fall känns det så. Ta i trä men jag känner mig äntligen, äntligen frisk! Jag har en inneboende glädje idag som har fått mig att brista ut i små dance moves och plåga kollegor med allsköns glädjeyttringar. Knäppt – helt klart!

På lunchen tog jag en tur förbi gymmet med kollegan Tessan och kroppen svarade! Jag kände liksom igen mig själv igen och kunde träna som jag tog för givet förut. Jag tar det fortfarande lugnt, lugnt. Jag vill verkligen inte förivra mig och dra på mig något nytt nu när kroppen ändå är lite försvagad.

Det blev 10 min på crosstrainern som uppvärmning och så ett pass core i 30 min. Jag har aldrig varit på ett corepass tidigare så jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Mitt hjärta sjönk lite när instruktören började med en slags hippie-hurtig uppvärmning och jag tänkte ”jaja, jag ska ju ta det lugnt ändå”. Men det var bra! Magen fick verkligen jobba och det behöver den verkligen. Tror nog att core-pass ska bli en regelbunden del av träningen, hippie-viben till trots.

Sedan såg jag att Sara kör en 10-veckors utmaning som jag funtar på att haka på. Har gått i liknande tankar själv ändå och det är alltid roligt när man är flera. Exakt vad jag ska ha som mål vet jag inte. Vågen är inte intressant, jag är mer sugen på synliga resultat som definierade muskler och att jag kan lyfta tyngre och springa snabbare. De första veckorna ska såklart ängas åt att låta kroppen komma ikapp huvudet. Lugnt och stabilt mot toppformen!

På lunchrundan stötte jag på det här erbjudandet men det passar illa med målet så jag avstod. Men sötsugstarmen gjorde sig högst påmind.

20120402-142805.jpg
Hit vill jag igen!
20120402-142847.jpg

Tse cheerrie ön töp

Rubriken är alltså franska för körsbäret på toppen och det är inte vilket körsbär som helst, utan blogpriset The Cherry on Top Award som jag tilldelats av Tretimmars-Sara. Mycket tack och bock säger jag! Kändes väldigt oväntat och kom som en riktig peppkick (kan man säga så?)!

Det här priset det förpliktar också. Man kan inte bara ta emot det, hålla ett tal och så är det bra sen utan man måste:
1. Tacka personen som förärat en priset
2. Kopiera utmärkelsen till sin blogg
3. Dela med sig av tre saker man gillar med sina läsare
4. Sprida glädjen och priset vidare till fem andra som förtjänar att vara cherries of top

1:an och 2:an kändes easy enough, bara i glädjeyran både tackar man och kopierar över den till sin blogg. 3:an är knivigare. Sara tolkar det som att man ska tala om tre saker man gillar med sina läsare; typ ni är snälla, ger pepp och är fantastiska bara för att ni plöjer er genom mina ord. Man kan också tolka det som att jag ska dela med mig av tre saker jag gillar och då tänker jag att vi kan gilla dem tillsammans. Alltså man behöver ju inte men det här är i alla fall det roligaste jag vet:

1. Åka berg- och dalbana – sjukt roligt och ju större och brantare desto bättre!
2. Åka Go Kart – lite samma sak, det går fort och suger sådär härligt i magen (dessutom kan man ju tävla i det, alltid en bonus)!
3. Åka skidor – på tvärsen alltså. Visst det är inte roligt i plusgrader när snön är som sorbet och liksom suger fast skidan men har ni testat att åka på skare? Det är helt sagolikt! Rätt ut, utanför spåret bara. Rakt in i skogen, ut på myren, på fjället eller var som. Otrolig känsla!

Så till task numero 4. Utse fem värdiga vinnare som är cherries de också. Jag har valt att delvis kliva utanför träningsbloggszonen här. Dels för att jag kände att det förmodligen går runt ett par varv då, dels för att jag tycker att just dessa bloggar är bra och värda ett cherry. Utan inbördes ordning kommer fem av mina favoriter:

Rookie Mom – en gammal kursare och polefitnesguru som verkar fostra en riktigt cool tjej.

Ex Amino – en tjej med outsinnlig energi och värme. Jag blir alltid glad av hennes blogg.

Kotyr – två fina tjejer som ser till att jag har stenkoll på vad som är hett på modescenen, framför allt den svenska. De driver också en webbutik med samma namn.

Blondinbella – you know her. Hon har gjort en otrolig resa och har som 20-åring uppnått mer än de flesta. Jag tycker att det är oerhört inspirerande med en person som tar för sig och tror på sig själv som hon gör. Alla tjejers idol!

Är du helt bakom götet? – två grabbar jag nämnt tidigare. De har fått för sig att de ska springa mellan Stockholm och Göteborg men på senare tid har det varit rätt glest med både träning och inlägg. Hoppas kunna kicka igång dem lite med cherry’t! (Har också planer på att springa med dem en bit av sträckan, typ 100 meter eller så. Mia, Miranda kanske en utmaning för er?)

Tack igen, Sara! Firar med ett glas mjölk efter träningen!

Tretimmars och Gundetrosa

Få plagg är så osexiga som ”Gundetrosan”. No action with those on, no no. Det är alltså shortsunderställ med vindskydd i fronten. Himla bra grejer när det är kallt som idag och man prompt vill vistas utomhus men otroligt osexigt alltså. Just take a look down below (no pun intended).

Idag var också dagen då jag antog Saras utmaning att träna tre timmar. Eftersom dagen var vacker och fin ville jag inte stänga in mig på gymmet utan jag och Kärleken begav oss ut i terrängen i matchande kläder och med skidstavarna flängande runt oss. För er som inte visste det så bjuder Hagaparken på ganska branta backar och de är bra träning för de som knatar upp för dem. Snön gjorde det dessutom extra jobbigt eftersom det blev lite halt också. Var vi ute i tre timmar då? Nej, vi var ju inte det. 1,5 timmar fick vi ihop. Vi kom ut för sent ute så det blev mörkt och så började min höft krångla under löpningen. Den smällen var jag inte beredd på. Jag som var så nöjd efter behandlingarna hos Göran. Måste prata med honom om det. Kan det vara så att löpningen ligger bakom allt trassel?

Körde i alla fall lite styrka när vi kom hem. Den berömda bollen togs slutligen i användning efter att ha varit golvprydnad ett tag. In alles en helt ok träningsdag under normala omständigheter men eftersom utmaningen gällde tre timmar så måste jag säga att jag misslyckades.