Hälsa, vikt och träning

Dunno what it is, men helt plötsligt fylldes mitt flöde av blogginlägg om ideal, hälsa, vikt och träning. Komplicerade och svåra saker att bena ut, särskilt när de står i relation till varandra. I teorin är det plättlätt. Ideal är dåliga om det innebär att folk svälter sig själva eller på annat sätt sabbar sin hälsa. Om man tränar för att uppnå ett visst ideal eller nå en viss vikt riskerar man att alla de positiva effekterna av träningen försvinner och man uppnår definitivt inte hälsa. Och kombon av alla de här sakerna verkar också leda till ångest.

Vi har alla varit där. Man har stått på vågen och önskat att det inte var just de siffrorna som lyste tillbaka från displayen. Vi har alla ätit allt för mycket av något som definitivt inte klassas som hälsokost. Vi har ondgjort oss över de hemska smala idealen men i hemlighet önskat att vi såg ut som omslaget på valfritt nummer av Fitness Magazine. Vi har också alla någon gång stått framför spegeln och nypit i en valk (riktig eller inbillad) eller önskat att någon kroppsdel sett annorlunda ut.

I kvällens flöde hittade jag Fredrik (som länkade till Hanna) och Sara (som länkade till Sofy, Jessica och Therese).

Hanna beskriver dilemmat bäst tycker jag.

Det finaste som finns är att inte bry sig om sin vikt, men ändå vara smal. Att inte bry sig om sin vikt och vara tjock är inte okej. Att vara smal, och verkligen kämpa för att vara smal, är inte heller okej. Det är omöjligt att göra rätt, om man nu inte har fötts med en sån där mytomspunnen ämnesomsättning.

Anledningen till att jag också skriver om det här är för att jag någonstans tröttnat på den eviga diskussionen. Idealen, vikthetsen, medias roll, yada yada.

Någonstans måste man själv stå upp för sig själv, ta ansvar för sitt eget mående och bestämma vilken roll ångesten ska få spela i ens liv. För egen del gillar jag att jag får ångest om jag äter för mycket skit, om jag väger för mycket. För jag vet att det inte är bra för mig ur ett hälsoperspektiv att göra det. Om jag äter för dåligt funkar inte min maskin och jag kan inte träna som jag vill. Om jag äter för mycket blir kroppen tyngre och jag kan inte göra det jag vill och riskerar skador (och sådana har jag fullt tillräckligt av ändå). Alltså behöver jag ångesten.

Självklart ska man inte låta ångesten ta överhanden. Och jag vet att det är inte alltid något man styr över själv heller, hamnar ibland i skapligt osunda tankespiraler själv, men jag tror att det många gånger handlar om att vidga sina vyer och försöka få lite perspektiv. Vill man se ut som en av tjejerna på träningstidningsomslagen måste man tvinga sig själv genom en ganska extrem diet och deffa ordentligt. Och offra saker. Är man beredd på det, go ahead! Jag är det inte. Jag gillar mina kompisar Häagen och Dazs. Jag myser med en varm croissant med smör och aprikosmarmelad på. Inte direkt hälsokost per se men i små mängder mår jag bra av det. Jag skulle helt kollapsa om jag skulle leva på linser och strimlad kål med tonfisk bara för att det är nyttigt.

Det jag försöker säga med detta nu jättelånga inlägg är att hälsa är inte hur man ser ut, det är inte idealen (det har det aldrig varit), det är inte vad man väger, det är inte hur mycket du tränar – det är hur du mår. Och att det finns ett visst spann där både kroppen och knoppen mår bra. Det gäller bara att hitta sin jämnvikt. Och att det är OK att halka av den ibland och noja över det. Så. Any thoughts?

Annonser