En fjäderlätt spark i huvudet

Rubriken låter kanske brutal men håller man på med kampsport så gör man. Ikväll har jag tränat kontringar och lyckades med något jag sällan gjort förut. Inte ens när jag var som bäst innan skadorna kunde jag göra det här. Ikväll satte jag en perfekt, fjäderlätt spark i huvudet som en kontring på min sidekick (no pun intended) Alva. En kontring är, för den som inte vet, en motattack och görs i samma stund motståndaren börjar sin attack. Ett sätt att snuva motståndaren på poäng helt enkelt. Alva satte sen typ tio poäng på mig men ändå: en perfekt tajmad spark i huvudet med kontroll så den bara nuddar kinden – det är fina grejer det. Önskar att jag hade det på film.

Annars började dagen hos Uffe där jag gjorde styrke-, balans- och hopptester. Det hela ser väl rätt skapligt ut men det är en bit kvar att jobba.

Härmar Soffans bildmanér med en sned bild idag från Feelgood Grev Ture. Och så en bild på den roliga balans- och hopptestmattan.

20120222-225218.jpg

20120222-225232.jpg

Helvetes jävla skit!

Rubriken kunde ha varit ”Helvete vilken fantastisk träning!”. För det var det. Jag var inne i ett otroligt flow, kroppen svarade, satte de flesta av mina tekniker, hade en otrolig känsla och driv i kroppen och det var verkligen så skönt att känna att jag inte tappat så mycket efter förkylningar och virus hit och dit. Så skulle jag avsluta träningen med en sista ingång och satsade allt på en spark mot huvudet. I det jag sätter den känner jag att benet jag står på inte vrider sig åt samma håll som resten av kroppen och knäskålen hoppar ur led. Tror jag. Det är i alla fall best case scenario. Worst case – korsbandet åt skogen igen. Och to make matters worse, den här gången var det andra knät så nu står jag här med två pajade knän.

Det hugger till precis under knäskålen när jag rätar ut benet så jag hoppas lite på att det bara var en liten urspårning men jag blir så frustrerad. Här satsar man, prioriterar bort vänner och Kärleken för idrotten och så får man bara det här. Jag kunde ju givetvis inte gå hem från dojon även om det inte är långt så jag tog en taxi. Tårarna rann hela vägen hem och när jag kom hem var jag tvungen att sätta mig ned på hallgolvet och bara storböla. Det är störtlöjligt men det känns som jag är i stor sorg. Är det över nu? Blir det inget mer? Kan jag repa mig från det här en gång till? (Kort amnes: har haft massa trassel med knäna förut, trasiga ledband, knäskålar ur led och genomgått både titthålsoperation och fått ett nytt korsband.)

Det känns som livet är slut. Eller som att jag blivit brutalt dumpad. Jag ska rycka upp mig men inte idag. Imorgon kanske.