Hälsa, vikt och träning

Dunno what it is, men helt plötsligt fylldes mitt flöde av blogginlägg om ideal, hälsa, vikt och träning. Komplicerade och svåra saker att bena ut, särskilt när de står i relation till varandra. I teorin är det plättlätt. Ideal är dåliga om det innebär att folk svälter sig själva eller på annat sätt sabbar sin hälsa. Om man tränar för att uppnå ett visst ideal eller nå en viss vikt riskerar man att alla de positiva effekterna av träningen försvinner och man uppnår definitivt inte hälsa. Och kombon av alla de här sakerna verkar också leda till ångest.

Vi har alla varit där. Man har stått på vågen och önskat att det inte var just de siffrorna som lyste tillbaka från displayen. Vi har alla ätit allt för mycket av något som definitivt inte klassas som hälsokost. Vi har ondgjort oss över de hemska smala idealen men i hemlighet önskat att vi såg ut som omslaget på valfritt nummer av Fitness Magazine. Vi har också alla någon gång stått framför spegeln och nypit i en valk (riktig eller inbillad) eller önskat att någon kroppsdel sett annorlunda ut.

I kvällens flöde hittade jag Fredrik (som länkade till Hanna) och Sara (som länkade till Sofy, Jessica och Therese).

Hanna beskriver dilemmat bäst tycker jag.

Det finaste som finns är att inte bry sig om sin vikt, men ändå vara smal. Att inte bry sig om sin vikt och vara tjock är inte okej. Att vara smal, och verkligen kämpa för att vara smal, är inte heller okej. Det är omöjligt att göra rätt, om man nu inte har fötts med en sån där mytomspunnen ämnesomsättning.

Anledningen till att jag också skriver om det här är för att jag någonstans tröttnat på den eviga diskussionen. Idealen, vikthetsen, medias roll, yada yada.

Någonstans måste man själv stå upp för sig själv, ta ansvar för sitt eget mående och bestämma vilken roll ångesten ska få spela i ens liv. För egen del gillar jag att jag får ångest om jag äter för mycket skit, om jag väger för mycket. För jag vet att det inte är bra för mig ur ett hälsoperspektiv att göra det. Om jag äter för dåligt funkar inte min maskin och jag kan inte träna som jag vill. Om jag äter för mycket blir kroppen tyngre och jag kan inte göra det jag vill och riskerar skador (och sådana har jag fullt tillräckligt av ändå). Alltså behöver jag ångesten.

Självklart ska man inte låta ångesten ta överhanden. Och jag vet att det är inte alltid något man styr över själv heller, hamnar ibland i skapligt osunda tankespiraler själv, men jag tror att det många gånger handlar om att vidga sina vyer och försöka få lite perspektiv. Vill man se ut som en av tjejerna på träningstidningsomslagen måste man tvinga sig själv genom en ganska extrem diet och deffa ordentligt. Och offra saker. Är man beredd på det, go ahead! Jag är det inte. Jag gillar mina kompisar Häagen och Dazs. Jag myser med en varm croissant med smör och aprikosmarmelad på. Inte direkt hälsokost per se men i små mängder mår jag bra av det. Jag skulle helt kollapsa om jag skulle leva på linser och strimlad kål med tonfisk bara för att det är nyttigt.

Det jag försöker säga med detta nu jättelånga inlägg är att hälsa är inte hur man ser ut, det är inte idealen (det har det aldrig varit), det är inte vad man väger, det är inte hur mycket du tränar – det är hur du mår. Och att det finns ett visst spann där både kroppen och knoppen mår bra. Det gäller bara att hitta sin jämnvikt. Och att det är OK att halka av den ibland och noja över det. Så. Any thoughts?

Annonser

Recap efter brutal negligence

Hej allihoppa!

Sorry för trögt flöde här senaste veckan. Bloggandet har liksom inte fått plats i huvudet. Det är fullt upp på jobbet, med bröllopsplanerande och en hel del träning faktiskt. Allt annat åker dock bort så jag har inte ens hunnit läsa alla mina favoritbloggar! Så Sara, Terese, Cath. Soffan, Helena, Erika med flera- jag hoppas att ni lever och mår bra!

Jag tänkte köra en snabbgenomgång (ett ord jag plockade upp i schlageryran för ett tag sedan) på veckan som gått:

Måndag
Startade dagen med spinning 06.30 på SATS Hötorget och ett pass som jag trodde bara skulle vara vara 45 minuter. Därför blev jag väldigt förvånad när klockan passerade tio över sju och instruktören inte visade någon tillstymmelse till att dra ned på tempot. Det var ganska många låtar jag trodde var sista låten tills jag insåg att det var en 55-minutersklass. Puh! På kvällen träffade jag två medlemmar ur mitt ”team”, Streckgubbs-Uffe och Naprapat-Göran.

Tisdag
Var en vilodag eftersom Göran knäckt ut mig så verkade det dumt att det första man gör vara att knäcka allt tillbaka med träning.

Onsdag
Körde alla streckgubbarna och fick till min förvåning lite träningsvärk dagen efter. Känns bra!

Torsdag
Sergeantens träningsprogram stod på schemat igår och även om jag inte lyckades pumpa ut mig alldeles var det ett skönt och bra pass. Kände dock av knät en del eftersom det är svårt att träna utan att använda det. Provade brudklänningen igår också bara för att formchecka och den satt som den skulle. Måste hålla vikten fram till the W-day så att den inte rasar av!

Fredag
Spinning igen och den här gången ett confirmed 45-minuterspass för Terese. Hon har alltid en förmåga att köra en bra blandning låtar och blandar friskt olika genrer. Om du vill ha ett riktigt roligt pass ska du köra för henne! För egen del strulade det en del. Först fick jag byta cykel mitt i uppvärmningen eftersom jag upptäckte att jag slog knäna i styret när jag skulle ställa mig upp och eftersom vreden var så hårt åtdragna så var det bara att hoppa till nästa. Sen kunde jag trycka på igen men efter halva passet fick jag tagga ner för knät började strejka. Jag glömmer ibland att spinningen ska vara rehab egentligen, inte kondispass. Det är bara en bonus när jag får till det. Men det svider i en när man måste dra av på tempo och motstånd för att det gör ont.

Det var en riktig snabbrepris! Dagens bild är från stretchmaschinen som jag mös i lite igår. Nu är det race på jobbet och till helgen blir det ett besök i Västerås. Någon där i krokarna som vill hooka up och ses?

20120615-085819.jpg

På sa bra humör att jag blir andfådd

JAG ÄR FRISK!!! I alla fall känns det så. Ta i trä men jag känner mig äntligen, äntligen frisk! Jag har en inneboende glädje idag som har fått mig att brista ut i små dance moves och plåga kollegor med allsköns glädjeyttringar. Knäppt – helt klart!

På lunchen tog jag en tur förbi gymmet med kollegan Tessan och kroppen svarade! Jag kände liksom igen mig själv igen och kunde träna som jag tog för givet förut. Jag tar det fortfarande lugnt, lugnt. Jag vill verkligen inte förivra mig och dra på mig något nytt nu när kroppen ändå är lite försvagad.

Det blev 10 min på crosstrainern som uppvärmning och så ett pass core i 30 min. Jag har aldrig varit på ett corepass tidigare så jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Mitt hjärta sjönk lite när instruktören började med en slags hippie-hurtig uppvärmning och jag tänkte ”jaja, jag ska ju ta det lugnt ändå”. Men det var bra! Magen fick verkligen jobba och det behöver den verkligen. Tror nog att core-pass ska bli en regelbunden del av träningen, hippie-viben till trots.

Sedan såg jag att Sara kör en 10-veckors utmaning som jag funtar på att haka på. Har gått i liknande tankar själv ändå och det är alltid roligt när man är flera. Exakt vad jag ska ha som mål vet jag inte. Vågen är inte intressant, jag är mer sugen på synliga resultat som definierade muskler och att jag kan lyfta tyngre och springa snabbare. De första veckorna ska såklart ängas åt att låta kroppen komma ikapp huvudet. Lugnt och stabilt mot toppformen!

På lunchrundan stötte jag på det här erbjudandet men det passar illa med målet så jag avstod. Men sötsugstarmen gjorde sig högst påmind.

20120402-142805.jpg
Hit vill jag igen!
20120402-142847.jpg

Få betalt när du tränar!

Det låter ju för bra för att vara sant, särskilt eftersom man inte är proffs inom någon idrott och ”lever” på den. Men here’s how it works:

GymPact är en tjänst där man förbinder sig till ett visst antal träningspass per vecka och lägger upp sitt gym. Sedan checkar man in på gymmet med deras iPhoneapp och om man har uppfyllt alla sina pass den veckan får man cash tillbaka! Haken är att om du inte tränar får du betala böter. Bötesbeloppet bestämmer du själv men minimum är fem dollar. Alla som då genomför sina träningspass får dela på pengarna som de som inte tränade betalar. Allt för att skapa motivation.

Jag tycker att det är en grym idé. Man är aldrig så motiverad som när plånboken står på spel. Eller vad tycker ni?

Let 2012 begin!

Den absolut vanligaste taggen just nu måste vara nyårslöfte. Helt säker på det. Själv har jag bara ett och det är egentligen ett dåligt mål för man kan liksom inte bocka av det och säga ”klar!”. Mitt löfte till mig själv är att jag ska strukturera upp träningen mer. Det måste bli ordning på torpet efter en höst där jag varit tvungen att ägna mig åt rehab och enbart styrketräning men också varit lite väl snäll mot mig själv vad gäller träning i största allmänhet. Något som resulterat i ett par kilo för mycket runt magen. Rent kroppsligt är det inget problem men det stör mig varje gång jag ser mig i spegeln. Inte så att det blir någon vikthysteri eller så, det är bara lite toning som gäller.

Många gör tillbakablickar också men jag känner inte riktigt för att göra det. 2011 har varit ett ganska blandat år med egentligen få ljuspunkter. Det började ju med två knäskador, en i varje knä, och fortsatte med trassel, operation och höftproblem. Dessutom har jag fortfarande ont i armbågen jag stöp på två gånger under rullskidpasset på barmarkslägret i augusti.

2012 ska däremot bli ett toppenår. Jag känner det i hela kroppen. Det är svårt att sätta konkreta mål eftersom jag inte riktigt vet status på knän och annat men någon gång under 2012 ska jag ta på mig dräkten och stå på mattan igen. Få rejäla blåsor under tassarna och bara älska det! Jag ska också få löpningen att fungera igen så att jag kan springa som jag gjorde innan.

För att nå det här måste jag alltså strukturera upp träningen. Och följa upp den. Starting, ja, imorgon blir det veckoplanering och avstämningar löpande.

Självklart måste jag ta upp årets största utmaning, #nocandy2011. Och jag klarade av det! Inte en enda ”riktigt” godisbit har jag ätit på ett helt år! Det trodde jag ALDRIG när jag bestämde mig för att köra för ganska precis ett år sedan. Jag vette 17 om jag ska börja igen, det har ju inte direkt varit svårt att avstå, men den officiella utmaningen är i alla fall över. Jag har lite dålig koll på hur det har gått för de andra, vad säger ni? Hur gick det?

Paula,  live healthier

Sanna, sanape

Annelie

Anna-Carin, Carnebro.

Lisa, Silverscreen.

Johanna, Ett liv i rörelse.

Cath, Supertjejklassikern

Maria Hägglöf

Slutligen fick jag till ett fantastiskt sista träningspass 2011 så man kan verkligen säga att året fick ett fint avslut. Två mil klassiskt i krispigt vinterväder med klarblå himmel och sol som faktiskt värmde. Tekniken flöt bättre än någonsin, helt säkert för att jag lagt in två teknikpass den senaste veckan. Lyckades till och med chocka Kärleken med min stakning. Det ni!

Avslutar med en den allra första bilden som dök upp när jag bildgooglade 2012. Det är någon form av apocalyptisk bild, 2012 ska ju jorden gå under. Igen. Nåväl, den får representera starten istället. Out with a bang!

Gott nytt år!

Från löpning till Amsterdam

Guess what! Ja, har du läst rubben så vet du ju redan men idag var jag ute på en liten löprunda för första gången sedan oktober (och den gången räknar jag knappt). Jag skulle ut på powerwalk men jag hade liksom lite spring i benen som inte gick att ignorera så jag började jogga lite lätt och tänkte att det var väl bara att köra på och se vad som hände. Och det funkade faktiskt rätt bra! Längd och fart på passet är helt oväsentligt, just nu är det awesome med knän som inte strejkar galet mycket. Det kändes i höfterna mot slutet men det var det värt!

Under dagen har jag förflyttat mig till Amsterdam och ligger nu på ett stekhett hotellrum. Jag är mycket hellre varm än fryser men det här var faktiskt värme långt över min comfort zone. Nåväl. Ikväll är det PR-gala på schemat, imorgon lite möten och så hemfärd. Det blir dåligt med träning alltså. Men, jag har ju hela helgen på mig!

Heidi testar: SATS Vasagatan – en dold pärla

Alltså, det här vill jag egentligen inte blogga om. SATS Vasagatan är en gömd pärla som jag helst skulle vilja hålla för mig själv. Först av allt måste man veta om att det finns, annars skulle man aldrig gå dit. Det ligger liksom lite gömt under bron vid centralen. Jag har gått förbi säkert hur många gånger som helst utan att registrera att det finns där.

Anledningen till att jag gick dit överhuvudtaget var att det var den enda av anläggningarna i min närhet som öppnar kl 9 på söndagar. Hela dagen har gått åt att fira Fars Dag med både mina och Kärlekens föräldrar och så har jag jobbat med det hemliga projektet vilket gjorde att early morning gym var enda alternativet. Vilken tur att alla andra SATS öppnar 10 så jag fick chansen att gå hit!

När man väl letat sig ned, det ligger i källaren till Viking Hotel som ligger där, möts man av ett trevligt litet gym där nästan all utrustning är som ny. Fräscha maskiner och mattor, bollar och vikter. De känns knappt använda. Särskilt om man jämför med exempelvis SATS Odenplan där allt, verkligen allt är slitet. Nu håller de iofs på att renovera lite men ändå.

Men ska ni dit, plocka med er badkläder för efter passet vill man definitivt glida ner i poolen eller bubbelpoolen i det istappsdjungelinspirerande SPA-området. Jag hade inga kläder med mig men jag hade lätt badat om jag hade vetat.

Det här är lätt den bästa SATS-anläggningen jag har varit på. Granted, det finns ingen gruppträningssal och jag kan tänka mig att det efter det här inlägget helt plötsligt blir rusning dit så det blir trångt och jäkligt men… Gå dit och träna. Bara gör det!

20111113-230253.jpg

20111113-230306.jpg

20111113-230321.jpg