Följ med mig vidare!

Efter mycket funderande har jag bestämt mig för att byta blogg och samla allt mitt tänkande och skrivande under ett paraply. Numera huserar jag på Förortsfrun – häng på!

På väg till Östersund!

De flesta av er vet inte det här men mina föräldrar driver ett lag i långloppsvärldscupen. SkiProAm heter det. Det är helt nytt, startade i våras och det är bara tjejer med i laget. Det är de ensamma om. För även om det finns elitsatsande tjejer i cupen är de oftast inte satsade på, på samma sätt som grabbarna är. Och det vill mina päron ändra på.

Jag är med på ett litet hörn jag med, sitter i styrelsen och så, men i helgen ska jag kombinera det jag är elit på med vad de är elit på. Kommunikation och sport! Ska bli väldigt kul att workshoppa med laget!

Och skidor ska jag åka med! Säsongspremiär på skate har jag tänkt mig. Wiho!

Up the hill we go!

Klev upp tidigt på en lördag för att dra ut på skidgång med Kärleken och hans kollega på skidgång. Vi åkte till en slalombacke i Sollentuna som jag glömt namnet på och klafsade runt i leran!

Sex gånger uppför blev det; fyra på den branta framsidan och två springandes uppför den lite lättare baksidan.

Tippar lite träningsvärk i vaderna imorgon… 🙂

Woop! Träning 4 dagar i rad!

När hände det sist? Det var jäkligt länge sedan i alla fall!

Igår var jag ute på löptur i mörkret och ösregnet tidigt på morgonen i vad jag trodde var en vattentät jacka. Det visade sig att så inte var fallet. Alls.

Idag körde jag stakintervaller igen och tog i så jag nästan kräktes. Alltså på riktigt. Jag fick någon fix idé om att nå en viss tid per 500m som jag absolut inte har kondition för. Det tempot höll några hundra meter i taget och så fick jag sänka rejält men det var gött att pusha sig själv lite. Det var länge sedan jag testade gränserna. Lite benstyrka adderades på det men mest för syns skull.

När jag stretchade efter passet kände jag en liten saknad efter min gamla vighet från karatetiden. Jag är lika stel som ett kylskåp. Fast det är väl ingen poäng med att vara så vig egentligen. Jag saknar det lite bara.

Och jag har inte sådana armar. Ljuset faller lite tursamt bara…

Träningsvärk deluxe

Igår tryckte jag mig ut på ett snabbt intervallpass med inslag av lite löpskolning och styrkeövningar typ squats, utfallssteg etc.

Tror ni jag kan gå idag eller?! Vaggar fram som en anka och stönar varje gång jag måste sätta mig ned. Eller resa mig upp. Jösses!

Det kommer byggas på imorgon med träningsvärk i överkroppen efter dagens intervaller på stakmaskin plus styrka. Det var ju ett tag sedan jag ägnade mig åt sånt…

Bävar lite för morgondagen faktiskt…

Latmaskeri

Det är illa ställt här nu. Skulle springa imorse innan jobbet och tog mig upp ur sängen i något sånär tid men lyckades såsa bort tiden på något sätt så att jag inte hann. Nästan med flit också verkar det som.

Nu måste det bli lunchpass även om jag inte är så förtjust i sådana. Det är som att ju längre dagen går, desto sämre pass gör jag. Efter jobbet-träning är min sämsta tid att träna, no question. Hungrig och trött brukar det inte bli mycket fart då. Men fasen alltså. Så här kan det inte fortsätta. Måste komma ur den här konstiga perioden.

Winter is coming.

The Blueberry

Älskar filmen Cool Runnings om jamaicanerna som missar kvalet till OS i sprint och bestämmer sig gör att köra bob på vinter-OS istället. Har sett den hur många gånger som helst och skrattar varje gång åt: ”Sanka, are you dead?” ”Ya man.” Fattar du inte? Se filmen.

Anyway. Vi har en liknande klassiker på gång. The Blueberry, Paul Bragiel, har blivit colombiansk medborgare för att kunna ställa upp i OS. I längdskidor. Läs artikeln här.

För många är det här tokigt men jag måste erkänna att jag gått lite i samma tankar själv till och från. Typ what if man sa upp sig, hittade nåt obskyrt land, tränade som fan och försökte kvala in. Jag går ju och när en liten dröm om veteran-VM… 😉

Men jag tror att vi måste vara realister här. Min kropp skulle nog inte klara det, trasig och dan som den är. Fast det vore roligt, det vore det.

Rockar Vasalöparen!

Vi kommer undan för undan i ordning här hemma och igår hittade vi ett oläst nummer av Vaslöparen – och vi rockar i det! Haha!

Såhär:
Mina föräldrar har startat ett helt nytt team i långloppsvärldscupen med bara tjejer. Team SkiProAm heter det och bland de första sidorna hittas en fin bild på alla grrls.

Sedan nämns teamet igen när Lina Korsgrens tweet publiceras i print.

Och slutligen är mina armar med när Mattias visar styrkeövningar medelst bilder från boken.

Dessutom har Mattias typ alla stora reportage i tidningen (minus en grej om bröderna Aukland). Joråsatte. Det går bra nu!

Plötsligt händer det!

Inte att man vinner på triss men att energin och orken för att göra något mer än att flytta, greja, jobba och sova infinner sig. Som jag har väntat på den!

Idag kunde jag komma ur sängen utan att känna mig helt döende, kliva upp och ta mig ut en runda i mina nya hoods. Det var spännande men inte så snabba 6 km ner till Sundbyberg centrum, upp förbi Lötsjön, genom Hallonbergen och runt tillbaka till Rissne.

Nu är jag lite sen till jobbet men vad gör det om hundra år!

Jordens kramp och mirakelmedicin

Inledde dagen med ett kondispass med Hiit and run-gänget. Det var ett skoj pass backintervaller med styrkeövningar i. På uppvärmningsjoggen till backen känner jag hur det nyper lite i svanken på höger sida. Det gör det ibland så jag struntade i’t och körde på. Trots att det gjorde ont kunde jag ändå genomföra men joggen tillbaka var störd! Nypet utvecklades till en låsning deluxe och jag höll på att inte ta mig hem på cykeln.

Vad är det för jädra kropp jag fått? Och varför vill den inte hänga med på grejer längre? Jag kan ju omöjligen ha uppnått en ålder då jag bara ska ge upp och låta den förfalla även om den med all önskvärd tydlighet visar att det är det den vill.

Tur det finns mirakelpiller! Two of these och jag funkar igen!