Härmed gör min kollega Eric entré i bloggen som min nye Vasaloppslärjunge. Han har som mål att klara Vasan på åtta timmar och med två tidigare lopp i kroppen på dryga nio timmar som bäst så kommer han säkert kunna skala bort tiden som krävs.
Vi började med ett snabbt lunchpass tillsammans idag. Först en stund på löpbandet och sedan fokus på mage och bålstyrka. Inget skrytpass kanske sådär men det var skönt att mosa magmusklerna lite!
Den absolut vanligaste taggen just nu måste vara nyårslöfte. Helt säker på det. Själv har jag bara ett och det är egentligen ett dåligt mål för man kan liksom inte bocka av det och säga ”klar!”. Mitt löfte till mig själv är att jag ska strukturera upp träningen mer. Det måste bli ordning på torpet efter en höst där jag varit tvungen att ägna mig åt rehab och enbart styrketräning men också varit lite väl snäll mot mig själv vad gäller träning i största allmänhet. Något som resulterat i ett par kilo för mycket runt magen. Rent kroppsligt är det inget problem men det stör mig varje gång jag ser mig i spegeln. Inte så att det blir någon vikthysteri eller så, det är bara lite toning som gäller.
Många gör tillbakablickar också men jag känner inte riktigt för att göra det. 2011 har varit ett ganska blandat år med egentligen få ljuspunkter. Det började ju med två knäskador, en i varje knä, och fortsatte med trassel, operation och höftproblem. Dessutom har jag fortfarande ont i armbågen jag stöp på två gånger under rullskidpasset på barmarkslägret i augusti.
2012 ska däremot bli ett toppenår. Jag känner det i hela kroppen. Det är svårt att sätta konkreta mål eftersom jag inte riktigt vet status på knän och annat men någon gång under 2012 ska jag ta på mig dräkten och stå på mattan igen. Få rejäla blåsor under tassarna och bara älska det! Jag ska också få löpningen att fungera igen så att jag kan springa som jag gjorde innan.
För att nå det här måste jag alltså strukturera upp träningen. Och följa upp den. Starting, ja, imorgon blir det veckoplanering och avstämningar löpande.
Självklart måste jag ta upp årets största utmaning, #nocandy2011. Och jag klarade av det! Inte en enda ”riktigt” godisbit har jag ätit på ett helt år! Det trodde jag ALDRIG när jag bestämde mig för att köra för ganska precis ett år sedan. Jag vette 17 om jag ska börja igen, det har ju inte direkt varit svårt att avstå, men den officiella utmaningen är i alla fall över. Jag har lite dålig koll på hur det har gått för de andra, vad säger ni? Hur gick det?
Paula, live healthier
Sanna, sanape
Annelie
Anna-Carin, Carnebro.
Lisa, Silverscreen.
Johanna, Ett liv i rörelse.
Cath, Supertjejklassikern
Slutligen fick jag till ett fantastiskt sista träningspass 2011 så man kan verkligen säga att året fick ett fint avslut. Två mil klassiskt i krispigt vinterväder med klarblå himmel och sol som faktiskt värmde. Tekniken flöt bättre än någonsin, helt säkert för att jag lagt in två teknikpass den senaste veckan. Lyckades till och med chocka Kärleken med min stakning. Det ni!
Avslutar med en den allra första bilden som dök upp när jag bildgooglade 2012. Det är någon form av apocalyptisk bild, 2012 ska ju jorden gå under. Igen. Nåväl, den får representera starten istället. Out with a bang!
Gott nytt år!
Allt eftersom veckorna går här blir jag mer och mer irriterad på mig själv. Det ska inte ta så här lång tid att gå ner futtiga fem kilo! Och det är ju helt mitt eget fel att det går dåligt, det är ju jag som äter fel och jag som har dålig karaktär. Dagens siffror blev 73,7 vilket innebär +0,7 från förra veckan och +0,4 från starten. Semestern har då inneburit en ökning på 1,8 kg.
Jag behöver en strategi för att vända det här. Förmodligen en utmaning av något slag. Vad sägs om #NoSugarWeek? En veckas total detox. Det kanske kan få futt på utvecklingen. Vad tror ni?
Det gör det verkligen. Klev upp på päronens våg och den visade 71,9. Det är ett helt kilo sedan förra veckan! Total nedgång om man räknar från starten är -1,5. Det blir ju mer om man räknar de extra kilona under midsommarhaveriet men eftersom det var en uppgång efter start räknar jag det inte.
Jag är som sagt hemma hos päronen och vägde mig på deras våg men jag kontrollvägde mig på vågen hemma igår och då visade den 72 så dagens siffra är fullt rimlig.
Nu ska jag ut i Rocklunda och testa hur mycket av förkylningen jag har kvar i kroppen! Med mig ska jag ha mamma och den unsnoozeable väckarklockan, Voffisen. Han kom in och väckte mig vid sju och vägrade ge upp innan vi klev upp. Så här såg det ut imorse. Han stod vid sängkanten och tjatade: ”Kliv upp annars slickar jag på dig!”
Tja, det händer ju inte så mycket i träningsväg just nu. Jag mår avgjort mycket bättre idag, är på kontoret och har flängt runt på stan i massa ärenden men träna är ju lite för tidigt att göra än. Således har jag nada att skriva om.
Hur ska man då fylla ett helt blogginlägg med massa text när man inte har något att skriva om? Och gör så att inlägget engagerar, får folk att tycka saker, hejar och peppar, planerar och funderar. Det är inte alldeles lätt ska jag säga. Det är då man får ”gå in i sig själv” och fundera högt på saker som andra kanske också går och funderar på. En sådan sak verkar vara vikt.
Ni läser ju mina inlägg och vet att jag just nu håller på att logga allt jag äter för att vinna över Löparbästisen i försten ned fem kilo. Även andra bloggare funderar just nu på vikten och vad den gör för det egna välbefinnandet. Och det är väldigt prestationskopplat. Man outar sin vilja att gå ned i vikt för att dels få pepp av andra, dels få den där extra skjutsen av att man har talat om vad man vill och därmed också får stå för det. En logisk följd av det är att man skapat sig ett projekt som man måste fullfölja annars är man en som ger upp, misslyckas, är en dålig människa – i sina egna ögon och det man tror att andra ser. Den negativa spiralen vrider sig ytterligare ett varv. Ytterligare ett måste, ytterligare ett ok som redan ligger över ganska tungt lastade axlar. För det var ju inte i ärlighetens namn det första projektet man satt sig på att göra, eller hur?
Det krävs väldigt mycket om man vill gå ned i vikt. Det krävs determination, karaktär, vilja, pannben – och hjälp. Det är jättesvårt att göra det själv. Särskilt om man ska bryta gamla invanda mönster behöver man någon som står bredvid och kikar ned i korgen på ICA eller på tallriken på lunchen. Invanda mönster betyder faktiskt att hjärnan kopplar av och handlar på rutin. Inte lätt att vara uppmärksam på det man gör då.
Det jag vill ha sagt med allt det här är att man aldrig ska känna sig som en dålig människa. En väg är aldrig spikrak, en viktresa aldrig en ständigt nedåtgående kurva kantad av broccoli. Man ramlar av vagnen ibland. Man äter ibland fel saker. Man handlar ibland på rutin. Men tänk på att varje gång du känner dig som en dålig människa för att du ätit en portion för mycket, en tårtbit istället för en knäckemacka till mellanmål – det är ingen katastrof. Det blir ett extra varv träning bara. Ingen fara på taket. Var glad och må bra. Typ så.
Mina vikttips blir alltså som följer:
– Logga allt du äter. Och var ärlig. Det är bara du själv som ska läsa och det är bara digsjälv du ljuger för om du inte skriver upp allt. När du ser svart på vitt vad du äter kan du förändra.
– Träna. Energin som går in måste förbrännas tillsammans med det som redan finns lagrat. Inga konstigheter. Mindre in, mer ut = lättare kropp.
– Säg ditt mål högt men be samtidigt om hjälp. Låt andra hjälpa dig loss ur rutiner och vara karaktär åt dig när du själv inte orkar vara stark.
Tisdag morgon, upp på vågen. Och den stannar på 72,9 kg. Det betyder att jag gått ned hela 100 g sedan förra veckan men kanske framför allt att jag är nere på förra lägstanivån. Det är lustigt att det tar mycket längre tid att gå ned än gå upp. Man kan gå upp flera kilo på en helg men man går inte ned igen om man inte äter de kommande dagarna.
I alla fall har jag inte så mycket mer att skriva om just nu. Träna kan jag ju inte liksom. Sitter hemma i soffan med datorn i knät och försöker fokusera på kommunikationsplanen jag ska skriva. Jag valde att inte ge mig in till jobbet idag. Fast jag börjar ångra det beslutet. Utanför håller man på och bygga Citybanan så det borras, körs lastbilar och väsnas allmänt. Tog en bild hängande ut genom fönstret, man ser inte så bra men de har blockat av hela gatan och grävt upp hela tjotaballongen. Tydligen ska det bli en uppgång där.
Jag ramlade över det av en slump men min namne Heidi Klum är tydligen också ett fitness freak och ute och springer i sommar. Hon har dragit igång ett ”Summer Run”, lite likt Nike Challenge fast utan tjejer mot killar/stadsdel mot stadsdel-momentet, där man ska uppnå ett längdmål tillsammans.
Det verkar gå långsamt med uppslutningen och det är ganska många miles kvar med bara dryga veckan to go. Vad säger ni? Ska vi ge henne lite förstärkning från Schweden? Det vore coolt om vi bara kom in, tog över och regerade fram till mål. Who’s with me? (Ska bara bli bra i halsen först…)
Så blev det tisdagmorgon och det var dags att kliva upp på vågen för att se om veckans ansträngningar givit resultat i Löparbästisen och min femkilostävling. Eller ansträngningar och ansträngningar förresten. Jag har inte gjort ett dugg! Ätit nästan mer kolhydrater än vanligt; både pasta och mackor och allsköns grejer har åkt i magen. Visst, jag har tränat en del men inte några, som jag själv känner, hysteriska mängder eller särskilt hårt. Det enda som skulle kunna vara till min fördel var att jag inte hade lingonvecka som förra veckan och att jag inte åt middag igår kväll. Det blev en slags kombo med proviantering på jobbet och en shake och en näve nötter hemma.
I alla fall, till saken. Förra veckans invägning stannade på 73,4. Idag stod den på 72,9. -0,5 alltså. Och det är ju bra. Men knappast min förtjänst.
Så, de senaste dagarna med kulmen idag, står summeringsposter över året som gått som spön i backen. Och vem är jag att gå emot strömmen? 😉
Det har hänt mycket det här året. Det började med att jag skrev ned mina tankar och mål för året på en liten lapp som jag sedan har haft bredvid sängen och tittat på då och då. Jag hade satt upp två idrottsliga mål:
1. Vinna över mamma i SkejtVasan
2. Vinna senior-SM i karate individuellt
Jag uppnådde båda! SkejtVasan gick så bra att jag nästan kom jämsides med pappa (en omöjlighet per definition, det är en seg gubbe det där). Han mötte mig i mål med orden: ”Heidi? Är du redan här?” Hade jag inte ramlat och knäckt staven hade jag kanske kunnat se honom på upploppet och kommit i mål någorlunda samtidigt. Det hade varit coolt! Anyway, jag spöade också min egen tid med nästan 18 minuter!
Att vinna senior-SM var en sådan galen utmaning att man liksom bara var tvungen att tro att man kunde klara det just för att det egentligen var omöjligt. Det ska ju egentligen inte gå att man inte tävlar på sex år, har träningsuppehåll i fyra på grund knäskada och gör tävlingscomeback på SM och VINNER! Dessutom mot Sveriges uttagna till VM. Det var överväldigande och jag var SMs ocoolaste vinnare. Tårarna sprutade som på värsta skönhetsdrottningen och jag tror att jag senare av kommentatorerna utnämndes till SMs gladaste vinnare.
Året i övrigt har bestått av mer träning än någonsin i mitt liv. Jag har aldrig varit så fokuserad på mål tidigare och aktivt jobbat för att uppnå dem. Det har varit en cool och självstärkande upplevelse att sedan också nå dem. Jag kan om jag vill och jobbar hårt för det.
Annat som jag är nöjd med är mina löparframsteg innan benhinnorna satt p för det, vinsten i E18-loppet, min första riktiga armhävning på fötter, min vita månad, framsteg i gymmet, alla skidturer med Kärleken och alla människor jag lärt känna genom andra träningsbloggar. Och säkert en massa annat som jag glömt men säkert är stolt över!
Jag är väldigt nöjd med mitt idrottsliga 2010!
Efter en dryg månad utan godis har jag ätit i två dagar. And I’ve had it! Det är inte så gott egentligen och det saboterar för kroppen. Både jag och Kärleken är bottoms-up-människor. Vi äter godis om det står framme och tills det tar slut. Att bara ta en finns inte på kartan.
Så ikväll, när vi båda kände att det var nog, hade vi en liten ceremoni vid papperskorgen och slängde ut allt vi har i huset. 2011 kommer att vara ett godisfritt år!
Bara för att förtydliga, det handlar inte om ett godisförbud utan om en livsstilsomläggning. Ett förbud är negativt, begränsande och framför allt tidsbestämt. Det här är ett första riktigt försök till att sluta med godis helt och hållet. Min kropp ska inte få dåliga belöningar när jag gjort något bra. Istället ska jag bygga den stark på bra bränsle!
Den som har lust att haka på får gärna droppa en kommentar så jag kan följa upp hur det går framöver.
Dåligt samvete 