Förlorat momentum

Det går trögt för mig nu. Träningen som liksom var på väg upp i en riktigt positiv spiral avstannade ju helt efter knäderailen och efter det har det liksom varit svårt att behålla en positiv hållning och köra på ändå. Det gick i början men nu är det liksom en ordentlig backlash. Lägg till mycket jobb och stress, huvudvärk, lingonvecka och en liten kostomläggning så vill det sig liksom inte riktigt.

Jag försökte träna i måndags men det var ett patetiskt försök. Igår röntgade jag knät på morgonen och hade kvällsplaner som inte gick att missa och idag kom jag inte ur sängen tidigt trots åtta timmars sömn. Huvudvärken sitter som ett städ runt skallen så lunchträning känns inte heller lockande. – Jag klagar mycket nu, jag vet! Men my mojo is gone. Har nån sett den?

Åker till Bryssel i två dagar på jobb nu och hoppas komma igen efter det.

Smygmotion

So, Geek Girl Meetup är ju en helhelgsaktivitet med konfererande i dagarna två men med väder som vi haft idag var det liksom helt omöjligt att bänka sig inne hela dagen. Det var typ helt fysiskt omöjligt. Så istället för att ta bussen ut till Tekniska bestämde jag mig först för att gå en bit av vägen. Fast så fort jag börjat gå insåg jag att jag ville gå hela vägen. Det var otroligt skönt att gå där i solen. Ingen musik. Ingen att prata med på hela vägen. Precis vad jag behövde! Bara gå, låta tankarna sväva helt fritt, ha egentid.

Det fanns förstås en kroppsdel som inte var helt nöjd med mitt tilltag. Knät var rätt ömt och trött efteråt och det var kanske inte jättesmart att knata en mil det första man gör men att stänga av mitt huvud när det har fått en idé är nästintill omöjligt. Och eftersom det är mitt huvud som styr mitt mående så får kroppen liksom helt enkelt bara rätta sig in i ledet och tåla att det gör lite ont emellanåt.

På vägen ut gick jag förbi Juiceverket och köpte en smoothie som färdkost. Jag köpte en stor utan att veta hur stor en stor var, och blev lite spak när det var typ en liter smoothie! Ingen chans att jag fick i mig hela! Men det var gott! Imorgon bitti väntar gymmet igen. Några rehabgubbar och lite överkropp är planen.

Rehabfredag

Tog en tur förbi gymmet igår också. Fokuserade på rehab och gjorde en drös av streckgubbsövningarna jag har samlat på sig. Det gjorde ju lite ont men gick överraskande bra ändå tyckte jag.

Idag blir vilodag och häng på Tekniska muséet med coola nördar på Geek Girl Meetup.

Kärleken följde med till gymmet igår och vi tog en liten men viktig paus:

Äntligen lite fart!

Det känns nästan kriminellt att inte utnyttja det fina vädret. Dra ut på en härlig löprunda, eller powerwalk… Att kliva ned under jorden och in på gymmet imorse var svårt. Jag hade verkligen velat vara ute och njutit av det underbara vädret men knät sätter ju effektivt stopp för det. Om någon vecka kanske jag kan promenera lite men tills vidare får jag vara gymråtta.

Och vilken fart jag hade på gymmet ändå. Först cykel för knät i 10 min sedan ett effektivt pass i superset för rygg, triceps, biceps och mage.

Avslutade med en liten fotosession och det är inte alltid lätt att få till en bra bild. Det tas ganska många innan det blir något vettigt av det (det är därför jag har typ 1200 bilder på min telefon). Ibland tappar man telefonen mitt i shooten också och då ser det ut så här:

Trött morgon

Vaknade med ett betydligt mindre ömt knä imorse! Det är fortfarande svullet och lite instabilt men det gör inte lika ont när jag går och ibland glömmer jag nästan av att jag är skadad!

Jag var ganska trött när jag gled ur sängen och drog iväg till gymmet. Fick ingen riktig futt i kroppen. Kanske inte så konstigt med de senaste dagarnas interna stress. Cyklade i 10 min för att mjuka upp knät och sen körde jag ett pass för axlarna. Det känns aldrig som jag tränat när jag kör överkropp bara. Jag vill liksom svettas floder och ha hög puls men det blir att vänja sig av med det nu ett tag framöver.

Ett litet hopp

Tog en tur till ortopeden idag. Det var samma som opererade i höstas så han undrade ju varför jag var tillbaka där igen, haha!

I alla fall klämde och kände han lite och menade att korsbandet borde ha klarat sig. Nåt har ju gått sönder eftersom det var blod i leden men det kanske inte är något lika svårlagat som korsbandet. Vilket ju är en jättelättnad för mig! Nu väntar röntgen för att se om det är skelettskador.

Imorgon tänkte jag gå till gymmet. Rörlighetsträning och lite överkroppsstyrka står på schemat!

Uppdatering och fallerande självdiagnostisering

Jag verkar ha haft fel om hur illa däran knät är. Det svullnade upp ordentligt och blev jättestelt, jag kunde knappt gå, så idag på lunchen linkade jag ner till Cityakuten för att se om de kunde dränera det. Vilket de kunde. Och gjorde. 60 ml vätska innehållande alldeles för mycket blod för att inte vara en ordentlig skada drog de ur leden. Det mest troliga är väl att korsbandet gått sönder igen, jag hoppas vid gud att det inte är så för jag vet inte om jag orkar en vända till. Eller det gör jag ju eftersom alternativet är sämre. Men ändå. Det är ju bara lite drygt ett år sedan det smällde senast och då gick det förhållandevis bra. Nu verkar det inte ha gått riktigt lika väl.

Hejdå alla träningsplaner jag hade framöver. Som tur är vet jag ju lite vad som väntar framöver. Det borde ju göra rehaben lite kortare iaf…

Ont, det gör ont…

Som fan dessutom. Och svullet och stelt är det. Dagens fysiska aktivitet har bestått av små cykelturer runt kvarteret för att mjuka upp lite. Det hjälper verkligen, att sitta still är döden. Efter en längre stund kan jag knappt gå.

Imorgon ska jag ringa Streckgubbs-Uffe och försäkringsbolaget för att sätta igång cirkusen av ortopeder och magnetkameraundersökningar. Hoppas ni orkar hänga med ett varv till!

Fucking jävla helvetesknä!

Och ett par ytterligare profanities. Mina knän är så värdelösa, det vänstra i synnerhet. Tror ni inte att scheisset gick ur led när jag och Kärleken var ute och stavlöpte? Jo! Såklart var det typ enda gången någonsin jag inte hade telefonen med mig heller. Och eftersom jag numera inte har ett enda telefonnummer i huvudet var det meningslöst att fråga om att få låna någons telefon. Det var bara att bita ihop och halta de kilometer som var kvar hem.

Vad hände då?
Jo, vi sprang på stigar runt om i Rocklunda och vid ett parti var det lite kladdigt så jag tänkte att jag skulle hoppa över det. Alltså tar jag mitt jättesprång men landar ändå i mjuk lera, halkar och då har resten kroppen en annan riktning än benet. Ganska klassiskt.

Smärtan är obeskrivlig och förlamande. Det går knappt att tänka för hela huvudet är så fokuserat på att få bort smärtan. Som tur är ger det värsta med sig efter ett par minuter och då först kan man bedöma hur illa det är.

Jag kände direkt att inget gått sönder, vilket ju är en tröst. Mina knän har gått ur led ett par gånger vardera förr och det brukar ge med sig på ett par dagar. Fast just nu är det väldigt stelt och gör ont. Ingen svullnad dock. Jag ska försöka cykla lite imorgon och mjuka upp det lite.

Det som känns mest tråkigt är att det gick så himla bra fram tills dess. Vi hade väl sprungit i nästan 30 min i en ganska hög pulszon och jag hade nog kunnat hålla en 45 min till.

Det var min lördag, hoppas din var bättre… Nedan en bild på mina bedrövliga knän.

22 kilometer rullskidor i motvind

Jepp, det var dagens pass. Och fy satan vad jobbigt det var! Det blåste kraftigt också och ibland tog vinden tag i stavarna så att det var jobbigt att sätta ned dem i asfalten. Jag har aldrig åkt så här långt på rullskidor förr och 22 km är ju egentligen inte så långt så det var ju på tiden. Det är verkligen dags att jag får upp styrkan i kroppen så att jag orkar längre sträckor än så. Enligt pulsklockan har jag förbrukat lite drygt 1600 kcal. Något som jag tänkte ägna eftermiddagen åt att äta ikapp!

Kraschade på gräsmattan när jag kom hem och Voffisen undrade väldigt varför jag låg där helt platt och inte ville leka. Det krävdes en viljeansträngning av rang för att ta sig upp igen vill jag lova!