Hälsa, vikt och träning

Dunno what it is, men helt plötsligt fylldes mitt flöde av blogginlägg om ideal, hälsa, vikt och träning. Komplicerade och svåra saker att bena ut, särskilt när de står i relation till varandra. I teorin är det plättlätt. Ideal är dåliga om det innebär att folk svälter sig själva eller på annat sätt sabbar sin hälsa. Om man tränar för att uppnå ett visst ideal eller nå en viss vikt riskerar man att alla de positiva effekterna av träningen försvinner och man uppnår definitivt inte hälsa. Och kombon av alla de här sakerna verkar också leda till ångest.

Vi har alla varit där. Man har stått på vågen och önskat att det inte var just de siffrorna som lyste tillbaka från displayen. Vi har alla ätit allt för mycket av något som definitivt inte klassas som hälsokost. Vi har ondgjort oss över de hemska smala idealen men i hemlighet önskat att vi såg ut som omslaget på valfritt nummer av Fitness Magazine. Vi har också alla någon gång stått framför spegeln och nypit i en valk (riktig eller inbillad) eller önskat att någon kroppsdel sett annorlunda ut.

I kvällens flöde hittade jag Fredrik (som länkade till Hanna) och Sara (som länkade till Sofy, Jessica och Therese).

Hanna beskriver dilemmat bäst tycker jag.

Det finaste som finns är att inte bry sig om sin vikt, men ändå vara smal. Att inte bry sig om sin vikt och vara tjock är inte okej. Att vara smal, och verkligen kämpa för att vara smal, är inte heller okej. Det är omöjligt att göra rätt, om man nu inte har fötts med en sån där mytomspunnen ämnesomsättning.

Anledningen till att jag också skriver om det här är för att jag någonstans tröttnat på den eviga diskussionen. Idealen, vikthetsen, medias roll, yada yada.

Någonstans måste man själv stå upp för sig själv, ta ansvar för sitt eget mående och bestämma vilken roll ångesten ska få spela i ens liv. För egen del gillar jag att jag får ångest om jag äter för mycket skit, om jag väger för mycket. För jag vet att det inte är bra för mig ur ett hälsoperspektiv att göra det. Om jag äter för dåligt funkar inte min maskin och jag kan inte träna som jag vill. Om jag äter för mycket blir kroppen tyngre och jag kan inte göra det jag vill och riskerar skador (och sådana har jag fullt tillräckligt av ändå). Alltså behöver jag ångesten.

Självklart ska man inte låta ångesten ta överhanden. Och jag vet att det är inte alltid något man styr över själv heller, hamnar ibland i skapligt osunda tankespiraler själv, men jag tror att det många gånger handlar om att vidga sina vyer och försöka få lite perspektiv. Vill man se ut som en av tjejerna på träningstidningsomslagen måste man tvinga sig själv genom en ganska extrem diet och deffa ordentligt. Och offra saker. Är man beredd på det, go ahead! Jag är det inte. Jag gillar mina kompisar Häagen och Dazs. Jag myser med en varm croissant med smör och aprikosmarmelad på. Inte direkt hälsokost per se men i små mängder mår jag bra av det. Jag skulle helt kollapsa om jag skulle leva på linser och strimlad kål med tonfisk bara för att det är nyttigt.

Det jag försöker säga med detta nu jättelånga inlägg är att hälsa är inte hur man ser ut, det är inte idealen (det har det aldrig varit), det är inte vad man väger, det är inte hur mycket du tränar – det är hur du mår. Och att det finns ett visst spann där både kroppen och knoppen mår bra. Det gäller bara att hitta sin jämnvikt. Och att det är OK att halka av den ibland och noja över det. Så. Any thoughts?

Annonser

Boxning med Åsa Sandell ikväll!

15:45 – Bagagebandet, Arlanda.
Tittar på bandet som går runt, runt. Känner mig seg och lite tjock efter helgens megaindulgence. Tittar på klockan. Tänk om man skulle hinna till träningen kl 17.

15:55 – Väskan kommer, lubbar mot Arlanda Express
Hinner med tåget. Har bestämt mig. Ikväll är kvällen jag skiter i mina kassa knän och ska slåss igen.

16:40 – Landar innanför dörren
Var är mina träningskläder? Leta, leta, leta. Hungrig? Konstigt. Just ja, inte ätit mer än en smoothie till lunch och ett äpple. Vad går snabbt? Letar fram en gammal bar jag brukar ha som nödproviant i vätskebältet. Den duger. Transport medelst jogg och samtidigt inmundigande av bar ned till Narva Boxningsklubb. Tur att det är nära!

16:59 – Kliver in på Narva
Möts av glada ansikten och ett stort välkommen. Känns väldigt bra. Per har tjatat väldigt länge på att jag ska komma dit, (han är gift med Åsa Sandell, legenden) och jag skulle ha kommit mycket tidigare om det inte vore för de här jäkla knäna jag utrustats med.

17:00 – Let the boxing begin
Åsa hjälper mig med mina lindor, sådana har vi inte i karaten, och jag hoppar upp i ringen för min första riktiga boxningsträning ever. Boxpassen på gymmet är ju inte riktigt samma sak… Nu kanske man inte är helt rookie ändå eftersom karaten bygger lite på samma principer. Man använder kroppen för att vrida ut slagen och även om jag är ovan vid att ha guarden uppe (i vägen) i ansiktet går det rätt bra. Glad över att bara få slåss lite igen dansar jag runt och punchar lyckligt mot mitsarna.

Träningen gick bra, orkade mycket mer än jag trodde efter en och en halv månads rehab, och knäna kändes bra under träningen. Det var bara vid ett tillfälle under sparringen mot Åsa som jag kände hur korsbandsknät försvann iväg lätt utom kontroll. Så här efter träningen är det sen-knät som gör ont. Det är mycket märkligt det här. Ena benet blir bättre av träning, det andra bättre av vila. Hur ska man lösa det? Jag kan ju liksom inte träna bara det ena!

Nedan en bild på en riktigt svettig Heidi (det var ju så varmt i lokalen) och en till synes oberörd Åsa. Sjukt nöjd med att ha tränat idag! Andra som var med och tränade var ena halvan av Fredrik och Morris, Fredrik och en annan bubbelkompis Joakim Nyström.

20110403-214349.jpg

Inte hälsosamt att fylla år

Hu, vad jag har dåligt samvete. Det är inte alls bra för mig att fylla år. Jag har ätit alldeles för stora mängder tårta och annat onyttigt den här helgen. Det här med att utmana etablissemanget och bryta traditionen att fira med sötsaker föll platt i samma stund jag specialbeställde en rosa princesstårta till en liten födelsedagsfest jag hade i lördags. Resterna av den nallade jag på hela dagen igår och idag har jag blivit firad på jobbet med, just det, princesstårta. Jag ÄLSKAR tårta! Kan inte få nog av det men nu kvider man ju av ångest… Tur man ska till gymmet efter jobbet och jobba bort lite av den här extra energin man fått i sig.

Nedan en bild Fredrik Wass tog på min tårta från i lördags. Sjukt god var den.

En bra dag

Igår hade jag en fåfäng ambition om att kliva upp och gå till gymmet innan jobbet. Egentligen inget konstigt med det men jag gick och lade mig för sent så när klockan ringde arla imorse skulle jag bara blunda lite och vaknade igen en halvtimme senare. Då var det för kort om tid för att hinna med ett meningsfullt pass så istället fick jag ta det nu på kvällen.

Men innan det stannade jag till på Bubblanbabbel (ett gäng som gillar webb, teknik, sociala medier etc.) för att fira vintersolståndet och att vi nu går mot ljusare tider. När jag var där fick jag så mycket pepp att jag nästan rodnade. Tack Per! Jag stötte också på ena halvan av Fredrik och Morris och det ser ut som vi kanske kan få till en omstart efter jul! Åtminstone på ena halvan, jobbar på den andra. (I’m comig to get you Morris!)

Sedan bar det äntligen av till gymmet. Det blev rätt sent men jag körde i alla fall min planerade 60-minutare på crosstrainern. Passet gick bra, tiden gick fort och jag kände mig rätt ok i kroppen. Lite hungrig bara. Efteråt strechade jag ut ordentligt. Göran tror att han kommit på varför höften är så knasig. Min vänstra hamstringsmuskel är för spänd och för stark jämfört med framsida lår. Jag ska testa att korrigera och så får vi se om det blir några resultat.

Knäppte en cool bild i omklädningsrummet efteråt. I am
super woman!

Lätt stressat på gymmet

Blev ett lite jäktat pass på gymmet med Fredrik idag men vi hann med de flesta muskelgrupperna ändå. Rygg, ben, armar, axlar, bröst och mage. Vi körde bänk men jag fick avbryta redan det redan efter ett set för jag fick ont i ena axeln. Ska be naprapaten kika på den också idag.

Fredrik jobbade på bra, jag tycker att han är starkare än när vi började. Förhoppningsvis startar han också en träningsblogg så vi kan följa hans framsteg. *nudge, nudge, wink, wink* Nu sitter jag i alla fall på tunnelbanan på väg till jobbet. Torsdagen kan börja!

Öva på känslan

Tillbaka hemma efter en riktigt bra träning! Jag ägnade återigen ett helt pass åt att få till ryck och övergången i en attack och flera gånger kändes det riktigt bra! Det är en så skön känsla när det sitter och kan man öva in den så att man gör samma rörelse varje gång; ja ni fattar vilken fin karate man kan köra då. Testade att blunda ett par gånger när jag körde framför spegeln för att verkligen fokusera på hur musklerna och kroppen rörde sig i varje attack och det är en markant skillnad på upplevelsen då. Man känner precis varje rörelse kroppen gör.

Imorgon ska jag äntligen ta mig till en naprapat för att se om jag kan få rättat till höften. Det gör ont i nästan varenda rörelse och så kan jag ju inte ha det. Men innan det möter jag upp Fredrik, ena halvan av Fredrik och Morris, på gymmet för ett hårt pass styrketräning. Pratade just med Morris och han beskrev ett helt vansinnigt flängande mellan Skåne och Stockholm. Vi kom överens om att lägga upp en plan på söndag. And we will, Morris, we will.

Rapport

Blir bara en kort uppdatering. Har inte hunnit blogga på hela dagen och nu är klockan imorgon redan. Körde hårt med Fredrik imorse. Han klagade mycket men kämpade tappert. Själv känner jag träningsvärken komma smygande redan efter utfallsstegen. Kanske inte optimalt inför tävlingen men det känns skönt ändå!