Lunchträning!

Utan någon som helst lust att bli svettig drog jag med mig kollegan Joanna till gymmet. Planen var att träna mage och så fick det bli. Jag har tänkt att unna mig själv lyxen att bara fokusera på en enda muskelgrupp per pass ett tag framöver nu när knät tvingar mig att göra saker som inte kräver att benen är med. Satt även fem minuter på en cykel utan något motstånd för att börja få tillbaka rörligheten i knät. Det gick över förväntan faktiskt. Kom hela varvet runt utan att behöva fuska.

Joanna och jag spexade lite framför spegeln efteråt. Det känns faktiskt rätt ok med knät och jag kan lyfta benet utan problem. Jag har inte alls den ömheten jag hade när jag totaltrashade korsbandet så det känns ju som att det inte skulle vara så allvarligt. Det är mest stelt.

Eye of the tiger

För första gången sedan tremilen på skidor förra söndagen tog jag på mig träningskläder idag. Och inte vilka träningskläder som helst utan min mysiga fightingpyjamas, min gi. Karate stod på schemat och jag var lite nervös för hur kroppen skulle reagera och agera.

Det gick bra på det stora hela, kände att teknikerna kom ungefär som de skulle och jag var rätt nöjd med en hel del av det jag presterade. På plussidan var också att höften inte krånglade som den brukar, jag hoppas att det är ett permanent tillstånd.

Det börjar fladdra i magen inför kommande tävlingar och vi pratade lite om mitt motstånd efter träningen. Det visar sig att Hanah, min främsta konkurrent som jag ser det, är på väg att gå ner en viktklass, det är ju lite snöpligt eftersom jag har ju bestämt mig för att slå henne på riktigt i år. Byter hon viktklass går ju inte det. Jag kommer i alla fall träna på som om jag skulle möta henne. Man vet ju inte om hon byter tillbaka till +68 igen.

Tog en bild på gänget efter träningen. De frågade oroligt var bilden skulle hamna. ”Inte Facebook väl?” Och jag ba: ”Nej, nej. Den hamnar på bloggen!” Här är i alla fall Stephanie, Philip/Filip (Vet inte hur han stavar), Joanna och Bertil. I bakgrunden står Mr Miyagi himself, Ramon Malavé. Vår tränare och boss. Längre ned hittar ni en klädsamt skär jag!

Morgonpasset med PT

Eftersom jag ”värvat” min kollega Joanna till SATS fick vi en PT-timme tillsammans och idag var det dags att casha in. Arla morgon träffade vi en pigg Åsa för att få våra muskler varma.

Vi började med chins, min absolut svagaste gren. Det är lååångt kvar till att jag kan göra en med min egen kroppsvikt. Vi fortsatte med bänkpress och Åsa lassade på lite tyngre vikter än jag är van vid och vi fick tydligt se att min vänsterbröstmuskel är väldigt mycket svagare än min högra. Det var löjligt faktiskt. Nu vet jag varför det är så mycket svårare att slå med vänstern. Hela den sidan är mycket svagare än höger. På åtgärdslistan det också.

Jag ska inte tråka ut er med allt vi körde men Åsa visade oss några olika övningar och några nya med kettlebellsen. Jag börjar bli allt mer förtjust i dem för att man tränar massa muskelgrupper samtidigt. Det var ett skönt pass och jag blev lite sugen på att skaffa mig en PT för att se vilka resultat man skulle kunna uppnå. Det är alltid bra med någon som eldar på och lägger tyngre vikter på stången. Det tål att tänkas på i alla fall.

Lunchintervaller

Smög mig iväg med kollegorna Joanna och Hella till gymmet på lunchen för lite intervallträning. Efter att först ha tvingats trampa på en tröstlös trappmaskin som uppvärmning blev ett löpband äntligen ledigt och jag kunde elda på med lite fartlek.

Ganska nöjd med det korta men intensiva passet. Klarade högre hastigheter och längre tid än vad jag trodde och benhinnor och höft klarade passet bra. Slutade precis i rätt tid skulle jag tro för när jag joggade ned kände jag lite, lite i ena benhinnan.

Efter racet genom omklädningsrummet var jag tokvarm och eftersvettades som en tok. Ansiktet antog en klädsam skär färg och jag kunde återgå till skrivbordet med hettande kinder.

Lunchträning med brandman

Jag frös som en gnu på kontoret och var inte alls sugen på att gå till gymmet på lunchen men släpade ändå iväg mig själv tillsammans med en kollega, Joanna. Det var segt att börja när jag satte mig på roddmaskinen och kroppen kändes som bly i varje tag.

Jag hade inte hållit på i mer än tre minuter innan brandlarmet satte igång. Alla kikade runt sig, sniffade i luften – och fortsatte sedan att träna. Ingen fara på taket liksom. Efter en liten stund kom receptionsfolket och drog i oss och ville att vi skulle evakuera. Jäjä, vi får väl göra det liksom och gick mot utgången utan större brådska. Vi kom dock inte längre än till repan, det verkade vara lugnt. Samtliga återvände till sina respektive stationer utom jag som hoppade på crosstrainern istället.

Plötsligt dyker det in en brandman som jag var tvungen att fota! Han stod still och log snällt men bannade mig sedan för att jag avbrutit träningen. Jag hade ju så bra fart tyckte han. Det var inte annat att göra än att hoppa på igen och köra ett frenetiskt pass. Fick ihop 40 min totalt och svettades som en karl.

Nu är mucklorna stela. Det blir vilodag imorgon.

Ett litet steg framåt

Jag gick till karaten idag med huvudet fyllt av jobb, konflikter och jobbiga känslor. Hann inte äta riktigt heller för jag satt med offerter in i det sista innan jag rusade iväg. Man kan lugnt säga att jag har varit bättre förberedd.

Men ändå så gick träningen så bra! Nötte smådetaljer igen och den här gången ändrade jag med Joannas hjälp lite på stansen och ställningen. Nu får jag mycket bättre tryck i attackerna och kan gå rakt på utan att hoppa in. Behövde verkligen känna det här flytet och drivet. Nu är jag på rätt väg igen!

Allt det andra? Det är fortfarande jobbigt men nu har jag lite distans till det och kan jobba konstruktivt med det. Tänk vad träning kan göra! #Endorfinjunkie

Lagom red-faced efter träningen…

Morgonform på SATS

Ja, Shape alltså. Morgonklassen jag är på väg till. Har precis hoppat på tunnelbanan på väg till Alvik och ska möta upp kollegan Joanna. Den här gången kommer jag i tid!

Hann inte blogga efter gårdagens karatepass. Det var både upp och ner med ingångar som var starkare än vanligt men jag har lagt mig till med en del olater i jakten på ett bra ryck. Det var back to basics alltså. Höften trasslar än, jag måste försöka reda ut det så att jag kan få ordning på sparkarna.

Nu blir’e gymmet. Höres!

Spring den som Bellman

Idag var det alltså dags för Bellmanstafetten som jag berättat om tidigare. Vi bildade ett lag på jobbet och gav järnet på banan vilket man kan se om man kikar på vårt slutresultat. Dock verkar inte vår tredjeman Daniels tidschip funkat för hans tid har lagts på fjärde löparen Hella. Laget i övrigt bestod av Joanna, Hannah och så jag. Undertecknad fick äran att springa sista sträckan och därmed fick jag chansen att spurta upp för upploppet (uppför as in uppförsbacke – elakt!) som arrangörerna hade gjort fint med facklor. Vi skrapade i alla fall ihop till en 456:e plats av 816 lag som kom i mål! Vi firade genom att käka picknick från bakluckan!

Mitt eget lopp gick ok, jag sprang på 26:39 vilket är bättre än loppet i lördags även om rykten gör gällande att det faktiskt var 5,5 km då. Det förklarar ju i så fall min kassa tid… ;). Kondismässigt var det inte så farligt den här gången, vädret var perfekt för mig och jag såg till att gå på toa innan men benhinnorna gjorde för jäkla ont hela vägen. Det blir vila för dem hela imorgon och helgen, bara gym och kanske spinning om det går. Nu börjar jag med tabletter också i tillägg till gelen för att bli av med skiten. Och hjälper inte det får jag knata till farbror doktorn och tjata till mig lite kortison för så här kan man ju inte ha det.

Som bilden i mitten nedan avslöjar så gick det fort på upploppet. Jag spurtade om tre personer och kämpade in i det sista med en annan tjej. Att vinna är alltid viktigast!

Nedan finns lite bilder från loppet.

Första gången med plasttuttar

Dagens karatepass was a first med bröstskydd. Det är numera obligatoriskt om man ska tävla, det var frivilligt när jag tävlade sist. Numera petar man in plastkupor i sportbehån för att skydda sig mot slag och får därmed en look som kan datera tillbaka till Madonnas glansdagar. (Tack Joanna för att jag fick dem av dig!)

Träningen i övrigt gick väldigt bra. Jag kände att jag för första gången på länge fick kläm på ett större avstånd i fightingen och att känslan i kroppen börjar komma. Det är långt kvar men jag känner mig mera avslappnad nu när jag kör. Det är bra!

Benhinnorna däremot, de gör riktigt ont. Vi får se hur Bellmanstafetten går imorgon. Målet är att förbättra tiden från Running for change i lördags. Vi får se hur det går med det. Jag fortsätter i alla fall att kleta på anti-inflammatorisk gel för att mildra ontet lite.

Nedan en demonstration av hur själva plastskydden ser ut och var de, typ, ska sitta. Och om du kom hit, lockad av rubriken, för att se andra sorters plastbröst blir du nog besviken av denna synnerligen påklädda bild.